Öxabäcks IF – Giganten som försvann

Öxabäcks IF – Giganten som försvann

Marie Karlsson slår ihop händerna i lycka när hon kommer ner mellan träden och går ner för sluttningen igenom entrén på Hagavallen.

­­– Herregud vilken nostalgi det här är, utbrister hon.

Djupt inne i Sjuhäradsbygden i Västra Götaland hittar man byn Öxabäck med drygt 900 invånare med omnejd. Här i Marks kommun finns det ingen riktig stad men centralorten Kinna ligger bara 20 minuter bort. En skola, en lanthandel, en kyrka, en gympahall, ett antikhus och så Hagavallen. Mycket mer än så finns inte i Öxabäck. Men det är hem till ett av Sveriges mest framgångsrika damlag i fotbollshistorien.

Mitt i skogen öppnar Hagavallen upp sig som en amfiteater med sina naturläktare och i det främre högra hörnet slår en bergvägg ner vid planen så att man precis kan trycka dit en hörnflagga.

– Ja den ligger ju väldigt fint. Det enda dåliga var att här blev så lerigt när det regnade, säger Mary Andersson, femfaldig SM-guldvinnare med Öxabäck.

Återkomsten till toppen 1983 är det som slår högst för henne.

– Det var då jag hade min bästa säsong, säger hon.

Laget hade tappat sedan gulderan på 70-talet och istället var det Jitex med en ung Pia Sundhage som dominerade svensk damfotboll. Då kom Ulf Svensson in som ny tränare till Öxabäck 1981.

– Tanken var att jag skulle börja träna ett herrlag i division tre egentligen men jag märkte snabbt att de inte alls var lika villiga att träna som jag trodde, säger Ulf Svensson.

Efter att ha fått tips om Ulf från IFK Göteborgs tränarlegendar Roger Gustafsson hörde Öxabäck av sig.

– Jag frågade om de här tjejerna var villiga att träna klockan åtta en fredag kväll. Det sa de att de var så jag tackade ja.

Träningarna blev fler och hårdare. Speciellt löppassen har etsat sig fast sig i minnet på spelarna.

– Gå inte! Kommendera dina ben, ropar Mary Andersson och Marie Karlsson i kör när de härmar sin gamla tränare och skrattar.

– Han var helt klart mycket mer seriös och det behövdes, lägger Mary Andersson till.

När vi kom in på planen sjöng publiken “När Öxabäck marscherar in”

Mary Andersson

1983 hade Öxabäck återvänt till toppen och var i SM final på hemmaplan mot Hammarby. Omständigheterna var perfekta. Över två tusen personer kom till Hagavallen. TV var på plats, herrlaget fick agera parkeringsvakter och Stefan och Krister, idag kända för ”buskis” på Vallarna i Falkenberg, spelade och sjöng i hejaklacken och skylten ”Öxabäcks tjejer de ä grejer” tittade upp ur publikhavet.

– När vi kom in på planen sjöng publiken “När Öxabäck marscherar in” i samma melodi som “When the Saints go marching in”, berättar Mary Andersson.

Med matchen lika på ett slog hon till.

– Ja det var på målet där borta, säger hon och nickar bort mot ett nätlöst elvamannamål på ena kortsidan.

– Det var på ett inlägg från Birgitta Eriksson från…nej nu kommer jag inte ihåg om det var höger eller vänster.

Det var i alla fall på ett volleyskott upp i nättaket som hon gav Öxabäck ledningen med 2-1.

– Jag har TV-inspelningen hemma och jag minns att Bengt Grive kommenterade och sa: ”Vilket nätrassel och på tal om rassel så börjar just programmet Rassel ikväll”.

Idag löper ett elstängsel bakom målen och runt hela planen för att hålla undan vildsvin från att böka upp gräsplanen. Mattan är aningen långväxt men resterna från den senaste klippningen ligger fortfarande kvar.

– Från vänster var det. Inlägget från Birgitta kom från vänster, utbrister hon när vi gått en bit längs planen och kommit fram till målstolparna.

Mary gjorde även 3-1 innan matchen slutade 3-2. Det blev Öxabäcks fjärde SM-guld efter fem år borta från toppen. I och med det gick Mary också om sin mamma Ebba Andersson i antal SM-guld då de hade vunnit de tre tidigare tillsammans. Det första 1973 när Mary bara var 13 år. Och skönt var det för henne att få avgöra en final.

– I finalen 1975 missade jag en straff men mamma avgjorde istället. Det brukar hon gärna vilja påminna om.

Efter guldet blev det fest i bygdegården och dagen efter åkte Mary och några i laget till Älvsered.

– När vi gick fram till kiosken där så såg jag mig själv på löpsedlarna utanför. Det var väl då jag förstod att det var ganska stort det som vi hade gjort.

Guldet 1983 skulle följas upp av sex Svenska cupenguld och ytterligare två SM-guld och på så sett bilda en ännu mer framgångsrik era än den under 60 och 70-talet där allt började. Inte bara för Öxabäck, utan för hela damfotbollen i Sverige.

Historien om hur Öxabäcks damlag bildades 1966 är en ikonisk sådan. Ett gäng sömmerskor från trakten tog tag i idén 1965 under en kväll på dansbanan i Boråsparken. En av dem var Kerstin Johnson.

– Jag hade alltid gillat att idrotta. Jag var yngst av tio syskon och hade sex bröder som alla spelade fotboll, säger Kerstin Johnson som då jobbade på Gefafabriken och idag är 77 år gammal. Hon var 24 när laget startades.

De andra sömmerskorna var inte helt ovana vid sporten heller. När de fick tid över gick de ofta ut på grusplanen intill och spelade mot varandra. När man hade fått ihop laget med tjejer från bygden lyckades man till slut 1968 få igång en riktig damserie i Västra Götaland, Sveriges första.

– Det var mycket tack vare min lagkamrat Kerstin Larsson som ringde runt till förbundet och till de andra lagen som hade börjat bildas efter oss, säger Kerstin Johnson som gjorde 64 mål på de 16 uppvisningsmatcher laget spelade innan seriespelet kom igång.

Men det var ingen dans på rosor för Öxabäcks damer. De fick klara sig själva och fick inte mycket stöttning från föreningen som redan hade en verksamhet för herrfotboll.

– Vi sålde lotter, köpte tröjor på avbetalning, sydde på klubbemblemet själva och en del sydde till och med sina egna matchshorts, säger Johnson.

1973 vann Öxabäck det första officiella SM-guldet i fotboll för damer efter att man året innan vunnit den inofficiella turneringen.

– Ja så jag tycker ändå att jag kan säga att jag vunnit två SM-guld, säger Kerstin Johnson.

Inte långt efter det valde Öxabäcks skyttedrottning att lägga av på grund av knäproblem. 1987 köpte hon tillsammans med sin make huset som den gamla Gefafabriken legat i och öppnade Antikhuset.

– Jag märkte att kunderna uppskattade att jag hade satt upp lite gamla bilder från damlaget så jag fortsatte att göra det större och större.

Nu är hela källaren tillägnad det som ett gäng sömmerskor startade på 60-talet och de framgångar som följde. Allt ifrån gamla tröjor, till tidningsurklipp och pokaler.

– Idag har min pojk övertagit lokalerna men jag är här en del också, säger hon.

Det blev SM-guld även 1975 och 1978 för Öxabäck trots det stora avbräcket i skyttedrottningen. Men tyvärr var det inte alla som kunde omfamna kvinnornas stora prestationer på plan.

– Nej det har väl inte gått över ännu. Men det är ju mycket bättre idag, säger Kerstin Johnson.

Hon pekar på ett av många svartvita tidningsurklipp på väggen i källaren. Det är från Expressen 1971. Kerstin står med en boll under armen och ler mot sin dotter och leker med henne när hon hålls upp av sin pappa. “Mamma stjärna i laget – pappa fixar blöjbyte” lyder rubriken.

– Nej så hade man nog inte skrivit idag, tillägger hon.

Säsongen efter återkomsten med guldet 1983 anslöt en 20-årig Marie Karlsson från Valinge IF utanför Varberg.

– Det märktes direkt att det här var eliten och det var det jag ville.

Men trots nivåskillnaden menar Marie att det fanns likheter mellan klubbarna.

– Jag kom ju från en landsortsklubb innan med men det som jag minns mest är vilken otrolig gemenskap vi hade i Öxabäck. Vi jobbade ihop, spelade fotboll ihop. Ja man levde i princip ihop.

– Det som har gjort Öxabäck så stort tror jag är familjekänslan. På den tiden fanns det ju inga pengar i det för oss, utan alla var välkomna. Alla var välkomna att spela. Man växte i den här omgivningen, säger Mary Andersson.

Precis som Mary är Marie Karlsson otroligt ödmjuk med sina framgångar.

Att hon har ett EM silver 1987, EM brons 1989, VM brons 1991, 51 A-landskamper, sex guld i Svenska cupen och två SM-guld är inget som kommer upp utan att någon annan nämner det.

På frågan om bästa fotbollsminne svarar hon dock VM-bronset i Kina 1991.

– Det var en så häftig inramning på invigningen och publiken där var fantastisk.

I mittcirkeln på det långvuxna gräset när skuggorna börjat bli längre längs Hagavallen börjar hon fundera på sina bästa minnen från den gamla hemmaarenan.

– Det måste vara SM-gulden 87 och 88 mot Jitex.

Med Pia Sundhage tillbaka i laget var Jitex återigen favorittippade i slutet av 80-talet.

– Vi pratade om hennes huvudspel inför matcherna, säger Marie Karlsson.

– Ja hon var ju alltid otroligt farlig och Jitex var vår värsta motståndare under den tiden och de hade många landslagsspelare, säger Mary Andersson.

Men när dubbelmötet vid båda åren kom tillbaka till Hagavallen efter lika i de första matcherna så visade Öxabäcks tjejer sin klass. -87 tog man hem guldet på hemmaplan med vinst 2-1 och -88 med hela 5-1. 1988 var även första gången grundserien spelades som en allsvensk serie och så blev Öxabäck historiska med att ha vunnit den första upplagan av Damallsvenskan.

– Det är fantastiska minnen såklart men jag tycker att minnena vi har med varandra utanför planen är lika bra, säger Marie Karlsson.

1988 blev dock sista gången Öxabäck blev svenska mästare. Man vann Svenska cupen -89 och -91 men efter sämre prestationer åkte laget ur Damallsvenskan 1998.

– Det blev tufft med ekonomin och pengarna fanns inte för att kunna åka på långväga bortamatcher. Sen var det ganska hög arbetslöshet och man kunde inte erbjuda nya spelare jobb i närheten på samma sätt, säger Mary Andersson.

– Nej och sen när det började gå sämre var folk inte lika villiga att pendla hit, säger Marie Karlsson som gick tillbaka till hemmaklubben Valinge 1993.

Året efter nedflyttningen åkte man ur division 1 och då lades till slut damverksamheten ned 1999. Öxabäck, en by på drygt 900 invånare hann med att föda svensk damfotboll, bli Sveriges mest framgångsrika lag och sen försvinna på bara drygt 30 år.

På Hagavallen står Mary Andersson kvar. Av alla de som spelat för Öxabäck är hon nog den som sett mest. Från att ha börjat spela som elvaåring tillsammans med sin mamma och varit med från det första SM-guldet 1973 till det sista 1988. En liten paus var hon inte med mellan 85-87.

– Jag är väldigt stolt att få ha spelat i Öxabäck för vart man än kommer i Sverige är det fortfarande jättemånga som känner till det trots att det gått många år nu, säger hon.

Väl tillbaka i Antikhuset väljer Kerstin Johnson att inte misströsta utan istället vara stolt.

– Då tänkte jag aldrig på hur stort det var, det som vi gjorde. Det är först nu. Men vi hann ju vara med i 33 år i alla fall.

Markus Botsjö