Duell: VM-elvor
VM-historien är fylld av kvalitetsspelare från olika nationer. I den här duellen ställs redaktionsmedlemmarna Henric Holmberg och Karl Andersson mot varandra i kampen av vem som kan skapa den bästa VM-elvan.
Regler: Deltagarna väljer varannan spelare. Den spelaren som blir vald får inte väljas av motståndaren och därtill får ingen av spelarens landsmän heller väljas. Om Henric då väljer Pelé först (vilket han gör) är alla spelare från Brasilien låsta resten av tävlingen för båda deltagarna. Med andra ord ska vi försöka sätta ihop två slagfärdiga elvor med spelare och tränare från 24 nationer. Henric fick göra det första draget, vilket gör att Karl inleder varje efterföljande omgång.
Henric (1): Pelé (Brasilien)
Kommentar: Ska man nu ta ut en elva över de bästa VM-spelarna genom tiderna (om än med restriktioner) så är det förstås omöjligt att förbise den ende spelaren med tre VM-guld på meritlistan. Många svenskar förknippar Pelé med VM 1958, där han som 17-årigt underbarn sköt två mål i finalen mot Sverige och bärgade den historiska första VM-titeln till Brasilien. I den turneringen ledde han brassarna genom hela slutspelet – först med det enda målet i 1-0-segern mot Wales och därefter med ett hattrick i 5-2-segern mot Frankrike. Men det är ändå inte hans bästa VM.
1962 och 1966 blev han nedsparkad, men 1970 kom att bli hans stora avskedsfest från landslagsfotbollen. Det var då han ledde ett av världens bästa landslag genom tiderna – om inte DET bästa – till Brasiliens och sitt tredje VM-guld. Han blev rättmätigt utsedd till turneringens bäste spelare och låg bakom tio av brassarnas 19 mål när de helt överlägset stormade mot Jules Rimets pokal. Det är ett individuellt VM som hittills bara överträffats av en viss argentinare 16 år senare. Kontinuiteten i Pelés prestationer gör honom dock till det bästa valet.
Karl (1): Diego Maradona (Argentina)
Kommentar: Somliga hävdar annat (se vår lista över världens mest överskattade spelare), men det råder inga tvivel om att Diego Maradona är en av de främsta fotbollsspelarna i världshistorien. En anomali på så sätt att han stundtals var galet stökig och stundtals var en stark ledargestalt som ledde Argentina till VM-guld 1986. Oavsett vilket humör han var på var han dock en gudabenådad fotbollsspelare, och given i vilket lag som helst. I mitt lag är han uppsatt som forward, men han har full kreativ frihet där han får röra sig hur han vill på offensiv planhalva. Genier ska låtas hållas, så är det.
Karl (2): Lothar Matthäus (Västtyskland/Tyskland)
Kommentar: Allroundspelarnas okrönte konung. Förutom att han kunde spela på de flesta centrala positioner så var han ett unikum på så sätt att han spelade i fem VM, 1982-1998, vilket är rekord. Detta ska inte gå. De av oss som såg repriserna av VM 94-matcherna i våras kunde se hur oerhört mycket fotbollen har gått framåt sedan dess. För varje årtionde blir toppfotbollen oändligt mycket bättre. Ett fåtal lyckas hålla sig kvar på den allra högsta nivån i 10-15 år, men att göra det i 20 år ska INTE GÅ. Matthäus lyckades dock med det omöjliga, och i det här laget går han in som sittande defensiv mittfältare.
Henric (2): Zinedine Zidane (Frankrike)
Kommentar: Vi bygger vidare på offensiven genom att plocka in mästaren och geniet Zinedine Zidane. 1998 ledde “Zizou”, uppväxt i Marseilles slumområden med algeriska föräldrar, ett etniskt diversifierat Frankrike till VM-guld på hemmaplan. Det var en seger för framtidens och integrationens Frankrike – en käftsmäll för Le Pen och Front National som på den här tiden var på stark frammarsch. Rent sportsligt blev han det bestående minnet från VM 1998 med sina två mål i finalen mot Brasilien när Frankrike visade att det faktiskt går att bli världsmästare utan dugliga anfallare (Dugarry och Guivarc’h, någon? Tänkte väl det.) Zidane blev nationalhjälte, fick sitt ansikte uppvisat på Triumfbågen och vann Ballon d’Or.
2006 var han tillbaka med ytterligare en fantastisk turnering när han ledde Frankrike till final och blev utsedd till hela VM:s bäste spelare. Panenka-straffen mot Buffon är ett av de starkaste minnena för mig, som var åtta år när den här turneringen spelades. Sedan hände förstås en grej som etsat sig fast i minnet ännu starkare, men här behöver Zidane i alla fall inte ställas mot Materazzi…
Karl (3): Fabio Cannavaro (Italien)
Kommentar: Ja, här personifierar jag möjligtvis den Italien-vurmande fotbollshipstern. Jag älskar italiensk fotboll, jag älskar i regel skickliga försvarsspelare och jag känner väldigt starkt för Italiens VM-guld 2006. Det skadar inte att den klarast lysande stjärnan i det italienska världsmästarlaget var mittbacken Fabio Cannavaro. Det är tveksamt om någon back någonsin har stått för en så bra insats som Cannavaro i VM-semifinalen mot Tyskland 2006. Efter turneringen utsågs han välförtjänt till världens bästa spelare. För mig är han given som en av två mittbackar i mitt lag.
Henric (3): Johan Cruyff (Holland)
Kommentar: Anfall är bästa försvar, sägs det. Vi bekymrar oss över försvarslinjen senare och plockar istället in ytterligare ett geni som blivit utsedd till VM:s bäste spelare. Den här gången förflyttar vi oss till 1974 och totalfotbollens mästare Johan Cruyff. Holland anno 1974 är – tillsammans med Ungern 1954 – det bästa laget som aldrig vann VM och Cruyff var onekligen ledaren i laget. Han var inte bara lagkapten utan också spelaren som allt gick igenom.
Nu blev det visserligen inget VM-guld, Västtyskland blev för svåra på Olympiastadion i München, men Cruyffs och Rinus Michels sätt att spela kom att influera en hel fotbollsvärld. Och vem vet – med en Cruyff i laget hade Holland kanske lyckats besegra militärdiktaturen Argentina i Buenos Aires fyra år senare. Cruyff kan spela lite var som helst – det är det fina – men här får han sätta igång anfallen lite längre ned i plan för att sedan röra sig framåt.
Karl (4): Bobby Moore (England)
Kommentar: Jag fortsätter att sätta den defensiva grunden. Bobby Moore var faktiskt bara 25 år när han som kapten var den som ledde fotbollens hemland till dess enda VM-guld. Man kan argumentera för att Bobby Charlton var den bästa spelaren, att Gordon Banks var världens bästa målvakt och att Geoff Hurst avgjorde finalen på egen hand med sitt hattrick – men Englands viktigaste spelare i guldlaget var Moore. Alex Ferguson och Franz Beckenbauer har kallat honom för världens bästa back någonsin, need I say Moore? (pun intended).
Henric (4): Lev Yashin (Sovjetunionen)
Kommentar: Jaha, hur kontrar man på två av VM-historiens bästa mittbackar då? Genom att plocka in en av hela världshistoriens bästa målvakter, förstås. Yashin spelade fyra VM, 1958-1970, och är med i alla möjliga VM-elvor som FIFA sammanställt i efterhand. Som bäst ledde “Svarta spindeln” sin nation till en fjärdeplats i VM 1966, även om det blev ytterligare tre kvartsfinaler. En komplett målvakt utan några egentliga svagheter som räddat fler straffar än någon annan. 1963 blev Yashin förste och hittills ende målvakt att vinna Ballon d’Or. Det givna valet mellan stolparna. Det GÅR INTE att hitta en bättre målvakt.
Karl (5): Teofilo Cubillas (Peru)
Kommentar: Peru har inte kvalat in till speciellt många mästerskap, men har ändå en av VM-historiens främsta målskyttar någonsin. Bara det är anmärkningsvärt, men det faktum att Teofilo Cubillas dessutom inte var en renodlad forward vittnar om vilken otrolig fotbollsspelare han var. Stor, stark, teknisk och med en ordentlig hästspark. Utöver hans tio VM-mål hade han en galet bra sejour i Porto 1974-1977 innan han valde att vända hem till Lima igen. I den här elvan får han en framskjuten offensiv roll där han får komma rättvänd mot backlinjen.
Henric (5): Eusébio (Portugal)
Kommentar: Pelé behöver förstås en lekkamrat på topp – och vem passar bättre än Eusébio? De talar ju till och med samma språk.
Eusébio spelade bara ett VM, 1966, men vilket VM det var. Han ledde debutanten Portugal till ett historiskt VM-brons med sina nio mål, varav ett straffmål på självaste Lev Yashin i bronsmatchen. Främst är han dock ihågkommen för sina fyra mål i kvartsfinalen mot Nordkorea, där han nästintill på egen hand vände underläge till seger.
Hade Portugal inte blivit bortmyglade mot England i semifinalen – matchen flyttades i sista stund från Liverpool till London vilket tvingade portugiserna att flytta på sig – kanske historien hade sett annorlunda ut. Då hade vi inte fått se en gråtande Eusébio gå av Wembleys tunga gräsmatta – då hade han lett sitt land till evig berömmelse.
Karl (6): Sandor Kocsis (Ungern)
Kommentar: Här argumenterar säkerligen många för att jag borde plockat in Kocsis landsman Ferenc Puskas i stället, men då har ni inte tänkt på hur laget ska sättas ihop. Det finns inte en chans att Maradona och Puskas hade fungerat ihop, men det känns givet att playmakern Maradona och måltjuven Kocsis hade fått vilket försvar som helst (förutom mitt då) att darra. Kocsis gjorde 75 mål på 68 landskamper. I repeat, 75 mål på 68 landskamper. Åtta av dessa prickades in i VM 1954. Efter den ungerska revolutionen 1956 bar det av till Barcelona, där han med 111 mål på 184 matcher visade att han höll även i en av världens största klubbar.
Henric (6): José Nasazzi (Uruguay)
Kommentar: Dags att styra upp backlinjen – och vi gör det med lagkaptenen för historiens första världsmästare 1930. Nasazzi ledde även Uruguay till seger i OS 1924 och 1928 och var en av fotbollens första stjärnor. I VM 1930 blev han utsedd till turneringens bästa spelare och var då en av två försvarare i den 2-3-5-formation som gällde på den tiden. Han och försvarskollegan Mascheroni var snabba med att anpassa sig till FIFA:s nya offsideregler 1925, som kungjorde att det nu räckte att ha två motståndare mellan sig och målet snarare än tre. Spelintelligent med stort hjärta. En perfekt grundsten att bygga försvaret kring.
Karl (7): Josef Masopust (Tjeckoslovakien)
Kommentar: Maradona 1986 är den klassiska en-spelare-bar-sitt-lag-till-VM-guld-turneringen. Riktigt så enkelt är det ju så klart aldrig, men det man kan konstatera är att Argentina i alla fall aldrig hade vunnit det VM-guldet om det inte vore för Maradona. Samma betydelse hade Josef Masopust för Tjeckoslovakien 1962, men faktum är att hans lag på pappret inte alls var lika starkt som Argentina 1986. Dessutom vann inte Tjeckoslovakien finalen, utan föll med 1-3 mot Brasilien trots att Masopust gav sitt land ledningen i matchen. Det blev inget VM-guld för mittfältaren, men som plåster på såren tilldelades han Ballon d’Or några månader senare.
Henric (7): Andrés Iniesta (Spanien)
Kommentar: Vad är detta? 13 spelare valda och ännu ingen spanjor? Det finns ju många att välja på bland guldmedaljörerna 2010, men Iniesta är ändå symbolspelaren för Spaniens världsmästarlag. Bilderna när han skjuter in 1-0 mot Holland i slutminuterna av förlängningen och hedrar nyss bortgångne landsmannen Dani Jarque har etsat sig fast i huvudet.
Tiki-taka erövrade världsfotbollen med Iniesta som en av två frontfigurer – och han fick en fantastisk karriär – men målet i VM-finalen 2010 är det enskilda ögonblick som flest kommer att minnas honom för. Iniesta blev utsedd till finalens bästa spelare och kom därefter tvåa i Ballon d’Or-omröstningen bakom Lionel Messi. (Även om Wesley Sneijder förstås borde vunnit det året – men det är en annan femma.)
Här får han dessutom chansen att spela med den store läromästaren Johan Cruyff. Bara det borde höja Iniesta ännu ett snäpp.
“Han är som en vätska, han bara flyter förbi”, som Glenn Strömberg sa om Iniesta. Magiskt citat om en magisk mittfältare.
Karl (8): James Rodriguez (Colombia)
Kommentar: Visst, James Rodriguez har inte blivit så bra som man trodde efter den där bländande VM-turneringen 2014.
Men detta är trots allt en VM-elva där prestationer i VM ligger till grund för uttagningen. James Rodriguez lyckades vinna skytteligan i ett VM utan att vara anfallare och utan att spela i ett av turneringens fyra bästa lag. Gör man det så ska det mycket till för att man inte ska vara med i min VM-elva.
Henric (8): Ernst Ocwirk (Österrike)
Kommentar: Österrike hade, i skymundan av gamla bundsförvanten Ungern, ett starkt lag 1954. 7-5-segern mot värdnationen och grannen Schweiz i kvartsfinalen är än i dag VM:s målrikaste match. Det blev till sist ett brons för österrikarna, vilket också är deras enda VM-medalj hittills. Ernst Ocwirk då, undrar ni. Vem var det? Jo, han var lagkapten (mitt lag börjar fyllas på med kaptener nu), centerhalv och Österrikes bästa spelare. Ungerska journalister menade efteråt att han rentav kunde tagit en plats i deras urstarka landslag – och det säger inte lite.
Karl (9): Robert Jarni (Kroatien)
Kommentar: “Vem?” kanske ni tänker. Jo, det ska jag berätta för er. I det Kroatien som charmade hela världen under VM 1998 var vänsterbacken Robert Jarnis frejdiga offensiva löpningar en av nyckelfaktorerna bakom bronset. Hans mål mot Tyskland i kvartsfinalen (faktiskt hans enda landslagsmål) är ett fantastiskt sådant. Kritikerna kommer säga att han saknade vissa defensiva kvalitéer, vilket inte minst Lilian Thurams två mål på Jarnis kant i VM-semifinalen är tecken på (faktiskt Thurams två enda landslagsmål). I det här laget kommer han dock ha så pass bra försvarsspelare bredvid sig att hans svagheter inte kommer att blottas på samma sätt.
Henric (9): Philippe Albert (Belgien)
Kommentar: Åh, eleganten Philippe Albert. Han är väl med i den här elvan nästan enbart tack vare hans fantastiska 2-3-reducering i åttondelsfinalen mot Tyskland i VM 1994 – med fel fot, så att säga. Målet fick Svennis att utbrista att “han är inte bara en bra försvarsspelare, han är också en läcker fotbollsspelare.” Sådana spelare har alltid en plats i mitt lag.
(17.15 in i klippet)
Karl (10): Orvar Bergmark (Sverige)
Kommentar: Detta kanske är lite väl patriotiskt av mig, men jag behövde en högerback och vill samtidigt berätta om en väldigt bortglömd svensk VM-hjälte.
Bergmark var given som högerback i laget som gick hela vägen till VM-final och faktum är att inget av brassarnas fem mål i finalen kom från hans kant. Han var knappast en modern ytterback, så de offensiva kvalitéerna var sisådär, men då kompenserar han för Robert Jarnis eventuella defensiva svagheter. Efter den aktiva karriären var han en riktigt vass förbundskapten för Sverige, vilket vittnar om att han dessutom var en bra ledartyp.
Henric (10): Gheorghe Hagi (Rumänien)
Kommentar: Vi fortsätter på VM 94-spåret genom att plocka in geniet Gheorghe Hagi – även känd som Karpaternas Maradona. Hans lobb från 30 meter mot Colombia är en höjdpunkt från det mästerskapet, målet i åttondelsfinalen mot Argentina en annan. Hagi var fantastiskt bra 1994, kom med i världslaget, men det var också han som tillät Roland Nilsson att slå inlägget som Kennet Andersson nickade in till 2-2.
Och visst hade han sina brister i defensiven, den gode Hagi, men framåt var han ju fenomenalt skicklig. Han var också med både 1990 och 1998, där Rumänien åkte ut i åttondelsfinal två gånger om.
Karl (11): Thomas N’Kono (Kamerun)
Kommentar: Den här uttagningen har vissa emotionella skäl. Thomas N’Kono är nämligen en stor idol för min kära far. Kameruanen slog igenom med dunder och brak i VM 1982, då han vaktade kassen i “tveksamma brallor” (Gais-fansen förstår) trots att det var 40 grader i den spanska luften. Han gjorde det dessutom med bravur, då han höll nollan i två matcher och bara släppte in ett mål mot den blivande världsmästaren Italien efter en monsterinsats. Offensivt var emellertid inte Kamerun lika bra, vilket gjorde att de blev det första laget i VM-historien som åkte ur obesegrade.
Åtta år senare var offensiven, ledd av Roger Milla, desto bättre. När N’Konos bländande målvaktsspel blandades med Millas målskytte var ett mördande recept skapat. Kamerun gick till kvartsfinal och ledde där med 2-1 innan Gary Lineker filmade till sig två straffar och tog England till semi. Det är förresten inte bara min farsa som hade N’Kono som idol. Gianluigi Buffon hyser nämligen så pass starka känslor för kameruanen att han och hans dåvarande fru döpte sin förstfödde son till Thomas.
Henric (11): Hong Myung-bo (Sydkorea)
Kommentar: Men Rafa Márquez då!? Ja, jo, det är klart att han var en bättre spelare. Framför allt var han med i fem VM-turneringar och tog Mexiko till slutspel varje gång. Men vi behöver någon som kan muta domaren om vi ska ha en chans att vinna den här matchen…
Sedan ska det ju föras till protokollet att Hong var en duktig fotbollsspelare också. Han blev utsedd till hela VM-turneringens tredje bästa spelare 2002 – bakom Oliver Kahn och Ronaldo – och slog in den avgörande straffen mot Spanien i kvartsfinalen. Dessutom var Hong med och satte avtryck redan 1994, när han gjorde mål mot både Spanien och Tyskland i gruppspelet.
Trots att jag mest pratat om hans målgörande hittills var han faktiskt en libero med bra speluppfattning och en utmärkt uppspelsfot. Han var också en utpräglad ledartyp och här får han styra laget från sin position som libero bakom en trebackslinje.
Karls coach: Alex Ferguson (Skottland)
Kommentar: Ja, jag hör er. Jag vet att jag säger emot mig själv, då jag i mina kommentarer till alla spelare har skrivit att det är prestationerna i VM som ska ligga till grund för uttagningen här. Ferguson imponerade ju knappast i VM 1986, då hans Skottland rök i gruppen efter en poäng på tre matcher. Det är dock svårt att inte plocka världshistoriens bästa tränare när man har chansen. Sagt och gjort, Ferguson coachar mitt lag.
PS. Dessutom är det här ett underbart spratt att utsätta Manchester United-supportern Henric Holmberg för.
Henrics coach: Jimmy Murphy (Wales)
Kommentar: Där trodde du säkert att det var slut på valbara Manchester United-managers – men det är det ju inte! Jimmy Murphy, Sir Matt Busbys högra hand, blir mitt val på tränarbänken. Murphy tillbringade hela sitt yrkesliv i United men var också förbundskapten för Wales 1956-1964.
Murphy flög inte med United till Belgrad för att möta Röda Stjärnan i Europacupen 1958. Istället stannade han kvar på de brittiska öarna för att coacha Wales i det avgörande VM-playoffet mot Israel. I München, på väg hem från matchen mot Röda Stjärnan, förolyckades åtta spelare och tre ledare i Manchester United (sammanlagt 23 personer) när flygplanet kraschade. En hemsk tragedi som Murphy av ren tillfällighet klarade sig undan. Eftersom Busby låg på sjukhus fick Murphy ta över som tillfällig manager för resten av säsongen.
Som förbundskapten tog Murphy sitt Wales till landets hittills enda VM-turnering 1958 efter 4-0 över två matcher mot Israel. Väl i huvudturneringen lyckades Wales kryssa samtliga tre matcher i gruppspelet och därefter vinna omspelet mot Ungern. I kvartsfinalen blev Brasilien för svåra när Pelé gjorde sitt första VM-mål och Wales föll med 0-1. Likväl var det en fantastisk prestation av Jimmy Murphy och hans spelare att ta sig så långt.
Jag känner mig väldigt trygg med det här tränarvalet och litar fullt ut på Murphy. Han gillade egentligen inte att stå i rampljuset – föredrog att arbeta i bakgrunden – men här gäller det ju bara en match.
Karl om sitt lag: Att sätta defensiven är A och O, det vet alla som någonsin har vunnit Svenska cupen med Mjällby på Football Manager. Därför var det viktigt för mig att välja defensiva legendarer som Cannavaro, Moore och Matthäus. Med den defensiva grunden samt den offensiva spets som Maradona erbjuder så kan man börja bygga framåt. Kocsis gör mål på allt och kommer att få chanser när han spelar ihop med Maradona. Cubillas och Masopust är fältherrar på mittfältet som är mardrömmar att möta för alla backlinjer när de är rättvända. James Rodriguez är ruskigt svårstoppad om han hittar VM 14-formen igen.
Ytterbackarna är lagets svaga kort, men där tror jag att Jarnis starka offensiva kvalitéer kommer ge laget den bredd som behövs, medan Bergmark tar det säkra före det osäkra och ser till så att laget inte blir särskilt sårbart för omställningar. I mål vet jag att den mjukisbyxor-bärande målvakten Thomas N’Kono kommer stå för ett par idioträddningar och samtidigt bidra med en trygghet till laget.
Henric om sitt lag: Jag har hela VM-historiens bäste målvakt, tre framgångsrika lagkaptener och eleganten Philippe Albert i försvaret, samt sex VM-legendarer/ikoner i offensiven. Med min mittfältskvartett kommer motståndarna knappt ens få låna bollen och då behöver jag inte världens bästa försvarslinje. Pelé och Eusébio kommer att göra mål på allt där framme och bildar ett fantastiskt radarpar. Elvan fullkomligen kryllar av världsklasslirare och med Jimmy Murphys hjälp kommer detta bli ett fantastiskt bra LAG dessutom.
Karl om Henrics lag: Han mönstrar ett par av världshistoriens främsta offensiva spelare i sitt lag, den gode Holmberg. Men det finns ju inte en chans att alla de gubbarna kan lira ihop, inte en chans! Och hur ska defensiven fungera, ska någon sydkorean från VM 2002 som ingen vet vem det är lösa det där helt själv med en enbart en halvdan trebackslinje framför sig, hahahahaha. Det här blir en stabil 2-0-seger, hans gäng tar sig aldrig igenom mitt defensiva ramverk.
Henric om Karls lag: Det är en väldigt stark centrallinje han fått ihop i Cannavaro/Moore och Matthäus, den gode Andersson. Det måste jag medge. Ytterbackarna är dock svaga och här kommer mina bolltrollare att ha lekstuga i ytorna runt Bergmark och Jarni.
Jag ställer mig också undrande till om kreativiteten på mittfältet är tillräckligt stor för att förse Kocsis och Maradona med de rätta passningarna. Och när väl Maradona faller ner på mittfältet för att hämta boll blir laget väl tunt där framme. Vi alla vet ju att James Rodriguez är en dagslända och att han inte kommer i närheten av VM 2014-nivån i den här matchen. Nej, det blir en komfortabel 3-1-seger för mina mannar.
Henrics elva:
Yashin
Hong Myung-bo
Nasazzi – Ocwirk – Albert
Cruyff
Hagi – Iniesta
Zidane
Pelé – Eusébio
Karls elva:
N’Kono
Bergmark – Moore – Cannavaro – Jarni
Matthäus
Masopust – Cubillas
Rodriguez
Kocsis – Maradona
Nu är det upp till er läsare att bestämma: vinner Henrics kreativa genier eller Karls ramstarka försvar?
Text: Henric Holmberg & Karl Andersson