Som nykomling i landets näst högsta division hade Skara IF imponerat och ställdes 1956 mot ett stjärnspäckat Örgryte. Skaras största match genom tiderna skulle också bli vändpunkten för framgångssagan.

Skådeplatsen för ”Skaraborgs största fotbollsmatch” genom tiderna, Skaravallen, är idag nästan 64 år efter matchen omringad av lägenhetshus, villor, två skolor och ett dagis. Den vackra sittplatsläktaren och entrén är ett minne blott. Själva gräsplanen där det skulle ha byggts bostäder finns kvar och de gamla löparbanornas röda kolstybb gör sig påmind genom gräset.

─ Är detta verkligen Skaravallen? Det är inte mycket man känner igen.

Orden kommer från Leif Nordh som precis kört runt planen i sin permobil. Leif är idag 83 år gammal. Han spelade i föreningens C-lag och stod i den uppmärksammade entrén dagen då ÖIS kom på besök.

Mer om det senare.

Skara IF hade efter ett lyckat avancemang från division III nu tagit plats i västra division II som var en av fyra ”tvåor”, vilket var landets näst högsta serietillhörighet. I samma serie återfanns storheter som Norrby, Waggeryd med tre landslagsmän, Elfsborg och inte minst Örgryte.

Skara som hade missat i kvalet till allsvenskan 1929 var nu, drygt 27 år senare tillbaka i landets näst högsta division. I premiären väntade Elfsborg på Ryavallen i Borås. En premiär där inte mycket talade för Skara, förutom slutresultatet.

─ Vi var helt utspelade. Jag skulle uppskatta det till 90/10 i fördel för Elfsborg matchen igenom, men ändå lyckades vi få med oss en 1-0 seger, säger Bo ”Bosse” Persson som inte spelade matchen men som 17-åring lyfts upp från ungdomsleden till A-lagets trupp.

Framgångarna fortsatte för laget från Västgötaslätten och efter nio omgångar hade man spelat ihop elva poäng. Värt att nämna är att vid den här tiden gav en seger två poäng och inte tre som i dagens fotboll. Med de elva poängen låg Skara IF före de elvafaldiga svenska mästarna Örgryte i tabellen med två poängs marginal inför mötet som gick av stapeln den 23:e september 1956, när serien avgjordes höst/vår.

Intresset för matchen var enormt och arbetet med att göra Skaravallen redo för den stora publikanstormningen följdes varje dag i de lokala tidningarna och i rikspressen. Bland annat i Expressen: ”Matchen mellan Skara och Örgryte visste man redan på förhand skulle bli en publiksak av format. Tolv timmars köande vid torsdagens förköp gav bland annat besked på den punkten.”

Två extra ståplatsläktare, bänkar, stolar och det mesta man kunde sitta på efterlystes för att få till så många platser som möjligt. Det skulle komplettera sittplatsläktaren som rymde runt 400 personer. Allt för att ta emot den anstormning av folk som skulle ta sig till Skaravallen den dagen.

Vad som låg bakom intresset var inte bara att det var en toppmatch och ett tag sen Skara IF var uppe bland de stora klubbarna. Utan det berodde kanske främst på Örgrytes landslagstrio bestående av Agne Simonsson, Rune Börjesson och inte minst Gunnar Gren. ”Il Professore” var tillbaka i svensk fotboll efter sina år i Italien med klubbadresser som AC Milan, Fiorentina och Genoa. Han är främst ihågkommen från tiden i Milan där han bildade den legendariska innertrion Gre-No-Li tillsammans med Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Många ville se Gren som tog OS-guld med landslaget 1948 och två år efter matchen var med i svensk fotbolls största framgång på herrsidan. Nämligen VM-silvret på hemmaplan. Hans popularitet var en starkt bidragande orsak till den stora publiken.

─ Han var hur stor som helst.

”Bosse” Persson.

Dagarna innan matchen fick Skara IF en försmak för vad som väntade på matchdagen.

─ Det var massvis med folk på träningen innan matchen. Jag tror det var närmare 200 personer och journalister från många tidningar, säger Bosse Persson.

Väl framme på matchdagen kom det extra insatta tåg från Göteborg, många bussar från runt om i Skaraborg och rälsbussen från Lidköping stannade drygt 500 meter från entrén. Folk strömmade in och fick betala fyra kronor för sittplats och två för ståplats. Och det märktes på publiksiffran. På den tiden hade Skara drygt 8000 invånare. På matchen var det 12 857 personer, i alla fall enligt de officiella protokollen.

Men den siffran är inte den rätta, i alla fall om man frågar Leif, ”Bosse” eller Jan-Åke Ek. Den sistnämnde var då ungdomsspelare i föreningen och kom in på matchen gratis.

─ Det var folk överallt. Man stod på kioskens tak, hängde och satt i träden runt om planen. Jag tror att det var närmare 15 000 personer på matchen.

”Bosse” och Leif nickar instämmande. Deras blickar sveper över grönområdet, mot den platsen där den stora entrén stod. Leif rättar till sin keps med föreningens emblem på. Båda håller med om att den högre siffran förmodligen bättre stämmer in och den har sin förklaring.

─ På den tiden betalade man tio procent av intäkterna till bortalaget, ytterligare tio procent till fritidsförvaltningen och sex procent i nöjesskatt. Så det fanns väl anledningar till att publiksiffran var lite högre än vad som uppgavs, förklarar Leif Nordh.

Lägg där till att man var tvungna att släppa ut en del av den ”riktiga” publiken efter polisens direktiv.

─ Jag och en till hade hand om den tillfälliga entrén, som egentligen brukade vara spelaringången. Det var också vi som fick order från polisen att släppa ut och betala tillbaka entrépengen till nästan 1000 personer för att de inte såg någonting. Det fanns även risk för skador i all trängsel, säger Leif Nordh.

”Skara stängde caféerna och öppnade försvaret.” Så löd GP:s rubrik dagen efter att Skaraborgs största match genom tiderna ägt rum. I matchöppningen lyckades Skaras teknikunder Calle ”Dreck” Carlsson med en tunnel på Gunnar Gren till hemmasupportrarnas stora jubel. Men mycket mer att jubla åt fanns inte för Skaraanhängarna. ÖIS tog ledningen i matchens andra minut genom Rune Börjesson. Den ledningen skulle vara dubbelt så stor innan matchen var sex minuter gammal.

Örgryte fortsatte på den inslagna vägen, Bengt Göran Johansson satte trean innan Agne Simonsson kunde fastställa halvtidsresultatet till fyra måls fördel för idrottssällskapet. Skara försökte samla mod och hade till viss del mer att säga till om i den andra halvleken. Efter ÖIS femte mål skulle man få sitt tröstmål. Lennart ”Kula” Andersson blev den historiske målskytten för Skara i matchen som slutade 1–6.

Frågan om att Skara var chanslöst möts av nickar från alla tre. Men i tidningarna dagen efter matchen kan man läsa att publiken ändå var nöjd med det hela. Arrangemanget hade flutit på och polisen hade inte behövt ta hand om en enda ”fyllerist”. Men det man inte kunde se där och då var att det aldrig blev bättre än så i Skara.

Leif berättar att intäkterna från matchen var stora även för föreningen som redan hade en god ekonomi. Matchen mot ÖIS hade gett intäkter på 36 000 kronor, vilket idag skulle ha ett värde på en halv miljon. Och det märkets på flera fronter. De andra sektionerna som brottarna och ishockeylaget ville ha mer pengar. Detta ledde på sikt till att de gick sina egna vägar och bildade fristående föreningar. Men även i laget.

─ Jag minns bussresan till Vaggeryd. På den tiden fick vi 50 kronor (cirka 700 kronor idag) per poäng vi tog, samt traktamente för missad arbetsersättning. Men flera spelare ville ha mer efter den här matchen och de konfronterade ledningen i bussen, berättar ”Bosse” Persson.

Skara tog elva poäng på hösten och fanns med i snacket om ett avancemang. Ändå tog man beslutet om att byta ut tränaren Brynolf Antonsson och ersatte honom med Harry ”Dicko” Magnusson. Samme ”Dicko” som lett ÖIS till segern mot Skara tidigare under säsongen och nu fått kliva åt sidan för Gunnar Gren.

─ Man fick ett slags storhetsvansinne och rustade redan för Allsvenskan.

Leif Nordh

Tränarbytet föll inte väl ut. Skara tog endast två poäng under den andra delen av säsongen och gick från ett topplag till att ramla ur division II med en poängs marginal. Därmed blev sejouren i landets näst högsta serie endast en säsong gammal. Klubben höll även på att ramla ur division III året efter, men lyckades rädda kontraktet och de efterföljande åren var man ett stabilt lag i trean.

Hur ser det nu ut idag? Skara Idrottsförening lämnade Skaravallen 1970, där en av anledningarna var att man skulle bygga bostäder och flyttade ut till Skarahov som idag ligger en kortare utspark från E20. Den senaste matchen som föreningen spelade var 1995. Efter det slog man ihop med lokalkonkurrenten IFK Skara och det gemensamma namnet blev Skara Football Club. En klubb som inte nämnvärt rört sig i seriesystemet på de 25 åren och denna säsong spelar i division fyra, Sveriges sjätte högsta serietillhörighet.

─ Ett totalt misslyckande. Själva anledningen till hopslagningen var ju för att få till ett slagkraftigt lag, säger Leif Nordh och får medhåll av ”Bosse” Persson.

Samtalet om de storartade gamla tiderna för fotbollen i staden börjar lida mot sitt slut. De tre vännerna, alla med olika roller i historien, rör sig runt den gröna yta som är kvar. Några ungdomar spelar spontanfotboll vid det ena målet medan Leif, ”Bosse” och Jan-Åke försöker komma överens om var läktaren, löparbanan och längdhoppsgropen låg en gång i tiden. Leenden och yviga gester i att försöka beskriva hur det var den där septemperdagen 1956. Innan vi alla skiljs åt nämner Bosse vad platsen betyder för honom:

─ Jag cyklar förbi här varje dag och minnena kommer tillbaka. Minnen från den tiden. Minnen som gör mig väldigt glad.

Adam Lind

Foton publicerade med tillstånd från Skara Idrottshistoriska Sällskap.