Västra Frölunda

Följde man inte Allsvenskan på 90-talet är det nog svårt att föreställa sig Västra Frölunda i fotbollens finrum. Detta anspråkslösa gäng från sydvästra Göteborg ser i dag inte mycket ut för världen. För 22 år sedan var bilden däremot annorlunda. Här är historien om laget staden glömde bort.

En smal och krokig väg, som till synes tycks vara utan ände, leder ut mot havet. I solskenet är det en makalös idyll, som hämtad ur den mest västkustkäre poetens diktsamling.  Här i Åsa bor 70-åriga Jan Hansson, en sportjournalistisk veteran utan mycket till motstånd.

Under sina 33 år på GP och 14 år på Borås Tidning har han i princip gjort allt. Tolv OS, sex VM. Oräkneligt antal krönikor, artiklar, referat. Han har träffat Beckenbauer, blivit slängd i sjön av IFK-legender och lyckats klämma in varenda bronshjälte från -94 i en Cadillac-cabriolet. Jan har gjort allt och lite till.

– Nä, det var allt skoj på den tiden, säger han med ett leende.

Mitt bland allt fanns även en grönvit uppstickare från Göteborg. Västra Frölunda, som slog sig in i Allsvenskan efter en kvalrysare mot Helsingborg 1987. Laget hade imponerande nog tagit sig hela vägen till toppen, men vid den tiden var det inte många som trodde att det skulle hålla.

– Frölunda är bara uppe och vänder, tänkte man. Man tyckte ju ändå att det var lite konstigt, säger Jan.

Men Västra Frölunda skulle visa sig starkare än man trott. Förutom två dåliga säsonger, -89 och -95, var det ändå i Allsvenskan de var menade att vara. Anledningen kan hittas i vad som beskrivs som en dålig period för fotbollssverige i stort.

– Just runt 90-talet så var det tunt alltså, det var inga bra årgångar i allsvenskan. Så de kom ju i rätt läge på det sättet, och det utnyttjade de jävligt bra.

Bortsett från det faktum att IFK Göteborg totalt dominerade förstaplatsen under årtiondet så stämmer uttalandet ganska bra. Ruljangsen bland övriga klubbars tabellplaceringar var på högvarv, och Västra Frölunda var mitt i smeten. Bakom succén stod en man.

”Utan honom går det inte att skriva om Västra Frölunda”

Jan skrattar till, och skakar på huvudet, varje gång namnet kommer på tal. Som om han var en slags mytologisk figur, en legend för ofattbar för att vara sann. Men Bertil Kristiansson var lika sann som det rykande kaffet på bordet framför Jan.

Jan lämnar verandan och går tillbaka in i huset. Mot garderoben, där tiotals år av tidningsurklipp, bilder och minnen är förvarade. Han kommer tillbaka ut igen. Med sig har Jan ett kollage av urklipp från tiden då Bertil Kristiansson var den säkraste källan till underhållning en sportjournalist kunde hitta.

– Vi hade en sådan sida på lördagar, ”Lätta sidan”, och så avslutade jag den varje gång med en Bertil Kristiansson historia. Han kunde vräka ur sig precis vad som helst, och han dementerade aldrig något heller. Många brukar säga att ”riktigt så sa jag inte”, men inte han.

• 

• 

• 

– Alltså, utan Bertil Kristiansson går det inte att skriva om Frölunda. Han var spindeln i alla nät, säger Jan och skrattar så där lite lätt igen.

Bertil Kristiansson var den man förknippade med Västra Frölunda. Positionen som kassör intog han redan vid 14 års ålder. Han var A-lagsspelare i såväl fotboll som övriga sporter inom föreningen och klubbdirektör efter det. Det är framför allt i det sistnämna den nu bortgångne Kristiansson kom att sätta sin prägel på klubben i hans hjärta. Med honom vid rodret nådde fotbollssektionen tidigare oanade höjder. Samtidigt skapade hans säregna och färgstarka karaktär en kultur som få gavs tillträde till.

– Frölunda hade lite av en sektstämpel på ett sätt. Det var dem mot världen, och Bertil var en gud för alla som var i föreningen. De som var utanför hatade honom oftast.

I detta kan man urskönja en ledtråd till varför det blev som det blev. Västra Frölunda, lett av Kristiansson, hade svårt att skapa sig en identitet fansen kunde anknyta till. Publiksiffrorna var bedrövliga. Än mer så, så fort det gick dåligt. Ruddalen som arena var begränsad till att börja med, såväl kvalitet- som kapacitetsmässigt. Trots det var den sällan fullsatt, förutom vid derbyn, eller när något annat storlag var på besök.

Anledningen till Västra Frölundas deprimerande åskådarantal kan likväl vara något annat. Trots deras sportsliga framgångar är det svårt, även för den charmigaste och mest inbjudande av klubbar, att slå rötter i göteborgska fotbollsälskares hjärtan. De redan etablerade klubbarna, IFK, Gais och Öis, har sedan decennier lagt anspråk på populationens sympatier. En SOM-undersökning över göteborgares lagsympatier mellan åren 1997–2011 visar att mellan 45–60 procent av invånarna håller på IFK. Gais och Öis slåss om majoriteten av vad som finns kvar, medan Västra Frölunda får nöja sig med procentenheter man kan räkna på en hand. I sin tur säkrar det även framtida generationers tillhörighet, då klubbsympatier i mångt och mycket är något man föds in i.

BK Häcken har länge kämpat i skuggan, och är på många vis den klubb Västra Frölunda likväl kunde bli. Visst, Gothia Cup är en kassako få klubbar ens kan drömma om. Att jobba under så positiva ekonomiska omständigheter är fördelaktigt, men å andra sidan delade de två outsider-klubbarna ovannämnda problematik på likvärdiga villkor. BK Häckens publiksiffror har likt Västra Frölundas varit bedrövliga. IFK, Gais och Öis lägger beslag på deras supportrar med. Vad BK Häcken däremot lyckades med, något Västra Frölunda inte gjorde, var att etablera en identitet att bygga långsiktigt på: Hisingen.

–De (Häcken) kämpar på med sitt, och de gör det bra med satsningen på Hisingen. Medan Frölunda… Alltså, inte ens ute i Frölunda brydde dom sig, säger Jan.

Samtidigt verkade det inte heller som om klubben suktade efter det allmänna erkännande som klubbar egentligen är beroende av.

– De egna spelarna var jävligt trogna. Det var Kristianssons barn, och det var svårt att nå in där. Det kändes inte som att de jagade det stora stödet.

Med åren blev det inte bättre. Generationen av ”Kristianssons barn” kunde inte hänga i för all tid, och när Kristiansson själv lämnade uppdraget fanns det ingen värdig utmaningen.

– Sedan Bertil la av har det bara gått rakt ner, säger Jan avslutande. Denna gång utan ett skratt.

Början på slutet

48 kilometer norrut slår sig Mak Lind ner i sin mörkgröna sammetssoffa. Utsikten från vardagsrummet är likt Jans en slående vacker vy ut mot havet. Kaffet kokar i bakgrunden. Det är en alldeles normal morgon för den nu 31-åriga trebarnspappan, vars framgångsrika fotbollskarriär fick sin början i Västra Frölunda. Ett Västra Frölunda, som då var på väg nedåt.

År 2000 tog det Allsvenska äventyret till sist slut för de grönvita. Kanske en slump, men året innan hade klubbens starke man Kristiansson lämnat föreningen. En svag säsong, där endast 15 av 78 poäng hämtades hem gav klubben en stensäker sistaplats. Publiksnittet var överlägset lägst, nästan 1000 personer fattigare än Trelleborg på platsen ovanför. En storförlust mot IFK Norrköping med 8–0 talade även det sitt tydliga språk: Här tar resan slut.

Fem år senare kliver en hårdför ung mittback in i lagets startelva. Då under namnet Mohammed Ali Khan, och då i Superettan. Fyraårsgapet innan dess hade trots allt sett ganska bra ut. Västra Frölunda krigade på i Superettan, och var där ett topplag att räkna med. Inte minst med tanke på hur oerhört nära återkomsten var 2002, när klubben föll på det Allsvenska målsnöret efter en kvalförlust mot IFK Göteborg. För Maks del skulle bli det första och sista året han spelade i landets näst högsta serie för Västra Frölunda. För 2005 hamnade man återigen sist i serien.

– Tyvärr var det så att vi åkte ur det året, ingen fattade egentligen att det kunde hända. Vi hade ett väldigt bra lag, och vi skulle vara i topp.

Men så blev det alltså inte. Och vad som följde hade nog inte många räknat med heller. Istället för en snabb återkomst spenderade klubben ett antal år i Division 1. Mak själv höll i till 2007, i ett försök att rädda klubben. Snart blev det dock tydligt även för honom att Västra Frölunda var fast i Division 1. Så varför blev det så här?

Fallet nedåt

Efter Bertil Kristianssons avgång föll organisationen ihop. Såväl Jan som Mak anser att en bristande kompetens ledde till svåra ekonomiska förhållanden, något en klubb som kämpar sig tillbaka mot toppen inte har råd med.

– Jag hade sagt att organisation och ekonomi, i kombination, var anledningen till att det blev som det blev. Med organisation menar jag rätt kompetens på rätt plats, och det saknade man i perioder. Utan att nämna några namn… Jag tror, att sätter man en person på fel plats så kommer det gå åt fel håll, säger Mak, nu tillbakalutad i den mjuka soffan.

År 2012 nåddes till slut den lägsta punkten på 40 år. Krampaktigt spel i Division 2 Västra Götaland resulterade i ytterligare en nedflyttning. Om inte innan markerade detta tydligt slutet på en era. I ett försök att rädda klubben blickade den dåvarande ledningen mot just Mak.

“Klubben hade backat fyra år i rad”

Mak kämpade med ordförandeuppdraget parallellt med sin proffskarriär, som vid tiden innebar spel för BK Häcken, samt nio bolag i sitt namn. Hur det gick ihop får ni läsa om i hans självbiografi Vilja slår talang. Nåväl, det var ett sidospår. Enligt Mak handlade valet mycket om att ge tillbaka till klubben som skapade honom. Och klubben behövde det.

– Jag tog över som ordförande i Frölunda 2013, och då hade klubben backat fyra år i rad resultatmässigt.

– Att jag klev in i Frölunda hade att göra med att Ingmar, en äldre gubbe i Frölunda, sökte upp mig. Han visste att jag höll på med bolag och hade spelat i Frölunda tidigare, så han sökte upp mig och sa att ”klubben kursar nu, vi klarar inte det här mer”.

Mak fick titta på allt. Klubbens tillgångar, klubbens skulder. Materialet tog en vecka att gå igenom, och det såg tufft ut. Trots att tiden egentligen inte fanns valde Mak ändå att försöka.

– Jag klev in där, ett år skulle jag vara ordförande. Nästan tre år blev det. Tills jag flyttade till Kina, men sen kom jag tillbaka igen. Men de åren jag var med gick det i vilket fall bra rent ekonomiskt. Inte sportsligt, men ekonomiskt.

Initiativet blev alltså lyckat. Västra Frölunda, genom Maks ledning, höll skeppet flytande.

– Motiveringen var verkligen att hjälpa klubben. Att det är klart att jag ska kunna ge tillbaka. Jag tänkte som sagt att jag bara skulle vara med i ett år, men det var roligt och det gick bra. Så jag var med och rekryterade styrelsemedlemmar, folk som var bra och hade koll på läget. Det handlade om kompetens återigen.

I dagsläget är Mak inte involverad i klubben. Efter att ha fått sitt första tränarjobb i Husqvarna FF 2017 var det inte längre möjligt att ha en roll i Västra Frölunda. Idag är han tränare för Norrby IF, och förutom familjen är det där fokuset ligger. Däremot öppnar Mak upp om chansen att se honom på Ruddalens läktare denna säsong, men då av andra anledningar.

– Jag har inte varit på en match på flera år, men det är klart… Nu när de gick upp i Division 2 blir det intressant för mig att gå och titta. Jag kanske kan hitta en spelare att hämta med till Norrby, säger Mak avslutande och ler.

Text: Joakim Hulterström