En gång i tiden grävde vi brons i USA. Nu är det dags att släppa sargen och gå vidare. Eller som Janne Andersson skulle uttryckt det: “Då var då, nu är nu.”
Krönika: Det är dags att släppa VM 94
“Vill ni följa med oss västerut?”
Nej tack, det har snart gått 26 år, partyt är över, showen är slut.
Varje dag sedan sommaren 1994 när Sverige tog VM-brons har bragden tagits upp i alla möjliga sammanhang. Det känns som att Tomas Brolin har fått mer medietid än våra statsministrar fått tillsammans. Denna ständiga tillbakablick till en svunnen tid är både outhärdlig och farlig.
94-hjältarna tröttnar aldrig på sina berättelser
Outhärdlig på så vis att man alltid jämför svenska framgångar med mästerskapet i USA. Outhärdlig för att de numera medelåldersgubbarna som spelade hem bronset har en sällsynt förmåga att aldrig tröttna på sina berättelser.
Hur många gånger ska vi få höra att Tommy Svensson ställde in spelarna på att “vi kan gå riktigt långt, till och med hela vägen till final”? När ska Thomas Ravelli tröttna på att säga att målvakter har allt att vinna i en straffsparksläggning? När ska det sluta beskrivas som ett genidrag att flytta ner Thomas Brolin på ett yttermittfält?
Problemet är till stor del att medier gång efter annan kastar ljus på samma mästerskap med olika trötta vinklar.
Den största boven i dramat är dock inte de inblandade spelarna eller ledarna. Det är förståeligt att man som ex-kändis behöver sin släng av uppmärksamhet då och då. Problemet är till stor del att medier gång efter annan kastar ljus på samma mästerskap med olika trötta vinklar.
Det framstår som både irrelevant och utdaterat att alltid intervjua 94-hjältarna om samma gamla historier. Inte sällan får de också uttala sig om det nuvarande landslaget.
Analyserna som Brolin och kompani står för är också i regel väldigt grunda. Detta på grund av att de verkade i en tid där det taktiska kunnandet var mycket lägre. Därför finns det ingen mening med att låta dem komma med expertutlåtanden.
Farligt att längta tillbaka
Den farliga dimensionen består i att vi börjar leva genom våra minnen och längta till det som varit. Det är en livsstil och ideologi som historiskt inte varit särskilt lyckosam.
Vi ska givetvis uppskatta det som hänt i historien men jag upplever att många har fastnat i den, i det här fallet. Det viktigaste med historia är att lära sig av det som har varit. Problemet är att fotbollssporten idag skiljer sig så pass mycket från hur den såg ut då och att jämförelserna ofta blir haltande.
Med det sagt, låt oss släppa VM 94 och blicka framåt. Alltså: “då var då, nu är nu, sen är sen.”
Andres Kriisa