– Jag tror inte det finns något annat lag som gjort en sån resa som de gjorde, åtminstone inte med sådana toppar och dalar, Bjurslätts IF är unika – Clas Henning fotbollshistoriker.
Bjurslätts IF – resan mot toppen och botten
Domaren för pipan mot munnen och blåser för halvtid. Bjurslätt ligger under med 1–0 och tre poäng är nödvändigt för att hålla sig kvar i division fyra. Inne i omklädningsrummet på Backavallen är stämningen dyster. Tränaren Milefors försöker desperat instruera för att reda upp det till andra halvlek och plötsligt händer något.
– Fan inget av det du har sagt fungerar och har inte fungerat under hela säsongen, det funkar ju inte. Nu i andra halvlek gör vi såhär istället gubbar. Mittfältaren Thomas ”Pottan” Persson instruerar och resten av laget håller med medans tränaren står paralyserad i ena hörnet.
Stämningen inne i omklädningsrummet har gått från en vanlig genomgång till att mer likna en piratfilm där besättningen valt att göra myteri och slänga kaptenen överbord.
Andra halvlek startar och upphämtningen blir på ett smått mirakulöst sätt ett faktum. Bjurslätts IF vänder och vinner och säkrar på så sätt kontraktet i sista matchen för spel i division fyra nästa säsong.
Bjurslätts IF det är inget Åshöjden, inget Leicester eller Grekland 2004. Det hade varit helt fel att försöka beskriva laget på det sättet. Man har egentligen aldrig varit nära allsvenskan och har en historia i de lägre (faktiskt lägsta) divisionerna i Göteborgs seriesystem. Sanningen är den att laget förmodligen måste ha någon form av rekord i säsonger utan vunna matcher, tre stycken. Istället är detta berättelsen om några få säsonger där laget faktiskt vann matcher, och var helt okej, eller ganska bra faktiskt. Under åren 1990–1993 klättrade man genom seriesystemen och kunde nästan nå den svenska fotbollens finrum.
Första säsongen – 1990
Året är 1990 och laget står utan tränare. Den korta krullhårige högerbacken Rickard Hedvall har en kusin som spelat på högre nivå i Gais. Han heter Lallo Fernandez och ryktet säger att han funderar på att avsluta elitkarriären. Anders Öberg sitter i Bjurslätts styrelse och får uppdraget att lösa tränarfrågan, samtalet går till Lallo.
– 1989 var min sista säsong i Gais och jag kom från en allsvensk semifinal mot Malmö FF. Jag markerade bland annat Martin Dahlin och spelade mot Jonas Thern, Schwarz och dem här gubbarna. Det var verkligen kungarna i Sverige då. Bjurslätt låg i fyran så det var ett stort steg ner men när frågan ställdes kändes det som en kul utmaning ändå, säger Lallo Fernandez.
Den nya tränarkonstellationen skulle alltså bli Lallo och Lars Gunnar Lindgren, en av de få sista som var allsvensk i både fotboll och handboll när det på den tiden gick att kombinera.
– ”Lasse Gunnar” var en riktig bollbohem, en helt grym fotbollsspelare. Vi hade så lite gubbar ibland vissa matcher så Lasse Gunnar fick vara med på laguppställningen och i en match mot Ytterby slängde vi in honom. Han fick bollen mitt på deras planhalva, fintade en gubbe och körde en sån här ”Panenka chipp”. Bollen gick rätt över målvakten och seglade in i bortre. Speakern på matchen tog upp mikrofonen och säger ”3–0 till Bjurslätt, det görs av lagledaren Lars Gunnar Lindgren”, det glömmer jag aldrig. Det var så förnedrande för dem, säger Lallo.
Säsongen började dock lite knackigt, två oavgjorda och en förlust. Laget hade inte någon riktigt målvakt då ”Ebbe” som hade varit ordinarie säsongen innan sadlat om till guldsmed. Händerna var hans viktigaste verktyg, så han vågade helt enkelt inte stå längre. Men som en skänk från ovan hörde det en dag av sig en utbytesstudent från Island som hade börjat plugga på Chalmers i Göteborg. Hans namn var Torsten och målvakt.
– När jag såg honom komma tänkte jag bara ”vafan är det här”. Han var 180 lång, liten och hade 40 kilo i övervikt och var den fetaste målvakt jag har sett i mitt liv. Han var som en oljetunna, så tjock var han. Men han var blixtsnabb i reaktionerna, ruskigt bra på närskott. Så han fick vara med och vi fick istället lära oss att spela med honom på ett annorlunda sätt. Ta bort alla inlägg, för det var helt kört där, men på linjen var han verkligen helt magisk, säger Lallo.
– Han ledde skytteligan med 10–12 mål som innermittfältare innan han blev proffs i Kiel
Med en ny målvakt, lite rekryteringar från både B-laget och äldre förmågor som gått med på att lira någon säsong till hade man plötsligt ett ganska slagkraftigt lag. En spelare som skulle visa sig bli viktig var handbollslegendaren Magnus Wislander.
– Han ledde skytteligan med 10–12 mål som innermittfältare innan han blev proffs i Kiel och avgjorde bland annat ett möte borta mot Älvängen genom att göra hattrick. En rolig grej med Wislander var att han skippade en landslagssamling där de skulle möta Danmark i ett dubbelmöte för att vara med och spela en träningsmatch mot Qviding med oss. Han ljög ihop någon historia om att sin fru mådde dåligt för att kunna vara kvar hemma, säger Lallo.
Men ett problem kvarstod, ena mittbacken ”Agge” kunde inte markera och säsongen innan hade man släppt in 49 mål på 22 matcher. Lösningen blev istället att han fick en fri roll som högerback där han kunde styra spelet med sin känsliga högerfot.
– Den sämsta spelaren jag någonsin har sett på att ta markering. Men vilken passningsspelare, han kunde lägga den 40, 50 meter på foten när han inte var trängd, för trängd kunde han inte vara. Om vi släppte in något mål och det blev diskussion om vems fel det var sa han alltid bara ”snacka inte med mig, jag har fri roll och markerar inte”, säger Lallo.
När ”Agge” flyttat ut som högerback tog resten av backlinjen markering och evighetsmaskinen ”snickarn” som kunde springa hur mycket som helst fick ansvar för ena kanten. Med influenser från Bosse Falk i Gais hade nu laget en ganska bra organisation och blev på så sätt svårslagna.
Med fem matcher kvar ledde man division 3 och seriesegern var nära och i sista matchen mot Gaik/Kullen BK räckte det med oavgjort för att ta hem det. Under träningen dagen innan match fick dock den isländske målvakten Torsten en boll på handen som träffade konstigt. Han fick ont men trodde att det skulle vara lugnt att spela dagen efter. På matchdagen gick det dock inte. Armen hade gått ur led och Torsten dök upp med den i en mitella. Med två timmar kvar till match hade man ingen målvakt och en kamp mot klockan påbörjades.
– Vi hade en målvaktstränare som egentligen inte skulle vara med på matchen. Han jobbade då på Älvsborgsbron när man höll på att renovera den. Så vi slängde oss in i en bil åkte dit och plockade upp honom och ställde honom i mål istället, säger Lallo.
Med en målvakt i buren spelas matchen och vinns med 4–0. Serieseger och uppflyttning till division 3 var ett faktum.
Andra säsongen – 1991
Första matchen i division 3 tog laget bussen till Mellerud för seriepremiär. Med fem mil kvar till idrottsplatsen öppnade himlen sina kranar och ett snöblandat regn forsade ner, ett aprilväder som Sverige måste ha patent på. Den lilla kommunen i Dalsland är känd för sin slogan ”Hårda bud i Mellerud” och det skulle Bjurslätt verkligen få känna på även ute på fotbollsplanen. Man blev totalt överkörda i första halvlek och halvtidspausen kom som en skänk från ovan.
– De var helt överlägsna, men på något sätt lyckades vi kvittera i andra halvlek till 1–1. Vi hade till och med ett friläge där vår forward på något konstigt sätt sparkade i marken och drog upp en enorm tuva. Alla sa efter matchen att han drog upp varenda värmeledning som fanns, säger Lallo.
Islänningen Torsten hade inför säsongen åkt tillbaka hem till Island och laget behövde därför även denna säsong en ny målvakt. Valet föll på ”Sängen”. En stor, men riktigt slö och lat pjäs enligt Lallo.
– På träningarna när vi körde skott så tog det femton sekunder mellan varje avslut för att han var så seg på att resa sig. Han gjorde en fantastisk säsong, förutom att han försvann plötsligt och ingen visste var han var, borta i två veckor. Så vi fick ställa en gubbe som hette Lomfors, 47 år i några matcher.
– De kämpade som galningar varje bortamatch, och då fick de dricka sin pilsner.
47 åringen var inte den enda som hade några år på nacken. Laget hade den klart högsta medelåldern i serien på 28 år. Det hade blivit ett kompisgäng där det egentligen gick ut mer på att ha roligt än att sitta på genomgångar med taktiktavlor. Det fanns dock en viktig regel, ingen öl i bussen hem från bortamatcher om man hade förlorat. Ett lyckat koncept då laget inte förlorade någon match på bortaplan.
– De kämpade som galningar varje bortamatch, och då fick de dricka sin pilsner, säger Lallo.
Efter den tunga drabbningen i Mellerud rullade det på ganska bra, vinst med 6–0 mot Skärhamn följdes upp med fyra raka vinster till. Lagen i serien fick plötsligt respekt för Bjurslätt, trotts att det kanske inte var riktigt befogat.
– Vi hade alltid många borta och ställde ofta ganska dåliga lag på banan. Men inte först efter 60 minuter förstod de att vi var dåliga, så då började de pressa och då kontrade vi in en boll och vann med 1–0.
Med sju omgångar kvar ledde man plötsligt serien. Qviding hade varit nära att gå upp i tvåan säsongen innan men missat kvalet och var inför den här säsongen tippade av tidningarna att gå upp. Alla trodde däremot att Bjurslätt skulle bli en slagpåse. Så blev det inte och inför den sista omgången ledde Bjurslätt serien med en poäng. Motståndet skulle återigen vara Mellerud som vid seger själva skulle vinna serien. Med tio bussar hade 800 personer från Mellerud gjort resan till Göteborg för att heja fram sitt lag. Lokalradion direktsände matchen och det var lapp på luckan på Backavallen.
Som i seriepremiären var Mellerud återigen storfavoriter och matchbilden skulle bli något av en déjà vu. Laget från Dalsland tog ledningen tidigt i matchen och dominerade totalt. Bjurslätt skakade dock fram en hörna.
-Den nickas ut och där står min lillebror Robert Fernandez utanför straffområdet och väntar in bollen och drar till med en helvolley rätt in i mål. Sen försvarade vi oss hela tiden. Mellerud hade en grym huvudspelare, en riktigt jätte som vi hade problem med. Vi fick markera honom med två spelare, en som störde och en som försökte ta bollen. Men vi lyckades klara av den här anstormningen och vann, säger Lallo.
Serieseger och uppflyttning till division 2, andra uppflyttningen i rad var återigen ett faktum.
Tredje säsongen – 1992
Förbundet testade under två år (1991 och 1992) ett koncept där division 1 och 2 delades upp i vår och höstserier. Det var åtta lag i varje serie där ettan gick till höstettan, tvåan gick till kvalettan, resterande lag utom det sist placerade gick till vårtvåan medans det sämsta laget åkte ner till vårtrean. Öis var seriekonkurrenter med Bjurslätt inför starten men nästa år spelade man istället allsvenskan då man vann vårserien och sen höstettan. Ett koncept som alltså innebar att man kunde hoppa över en hel serie (superettan idag).
Innan hade inget lag kunnat åka ner till hösttrean men förbundet ändrade på detta någon månad innan seriestart.
-Vi hade planerat att använda vårserien som träningsmatcher. Vi visste att vi var för dåliga för att gå upp och då var det viktigare att inte åka ur under den andra halvan. När detta beslutet kom blev vi knäckta och vår plan sket sig totalt, vi låg klart sist efter inledningen, säger Lallo.
I premiären togs Öis med Torbjörn Nilsson som tränare emot och Bjurslätt fick sig en riktig lektion i fotboll och förlorade med 3–0 inför 900 åskådare. På Gamla Ullevi gick det dock bättre. Oavgjort, fyra, fyra och man blev det enda laget som tog poäng mot dem. På ett mirakulöst sätt hade man vänt på skutan och hade redan kontraktet säkrat inför denna match.
-Öis hade tryckt upp fina skyltar med Bjurslätt ingraverat som satt på dörrarna till vårat omklädningsrum. Vi visste ju att vi aldrig skulle komma tillbaka så vi plockade på oss alla och satte upp dem i vår egen klubbstuga istället, säger Lallo.
Andra halvan av säsongen i hösttvåan, var Mellerud tillbaka i samma serie. Det kan låta konstigt eftersom Mellerud året innan legat i samma serie där Bjurslätt tog uppflyttningsplatsen. Men dalslänningarna hade vunnit sin vårtrea och på så sätt gått upp till hösttvåan.
Bjurslätt bröt inför denna halva sin tradition med knackiga starter och vann inledningsvis allt.
– Vi gick som tåget och med fyra matcher kvar hade vi fjorton vinster, sju oavgjorda och noll förluster. Det var i princip klart att vi skulle vinna serien och få kvala till division 1, som nu är superettan, säger Lallo.
Fyra matcher kvar och fyra poäng skulle räcka för uppflyttning. Men så hände något. Förlust mot Mellerud borta, förlust hemma mot Strömstad, förlust borta mot Holmalund och förlust hemma mot Mölnlycke. Laget brakade igenom totalt och orkade inte slutspurten.
– Vi hade en resa inbokad till Ayia Napa på Cypern men vi såg att den låg samtidigt som vi skulle kvala upp till ettan, så en månad innan ställde vi in den. Hemskt när jag tänker på det men vi höll oss ändå kvar i tvåan vilket i efterhand får ses som en bra bedrift.
Fjärde säsongen – 1993
Inför denna säsongen hade förbundet gått tillbaka till vanliga serier och återigen återfanns några gamla bekanta i den. Mellerud hade vunnit hösttvåan men missat kvalet upp till ettan.
Efter halva säsongen låg Bjurslätt klart sist. Några spelare hade lämnat till konkurrenter högre upp i seriesystemen som Gais och Västra Frölunda, medans andra valt att lägga skorna på hyllan. Målskörden var även snål, 23 mål på 22, inget facit man skryter med. Serien var också bland den tuffaste på länge. Ljungskile vann året efter ettan och gick upp till allsvenskan och Stenungssund och Norrby etablerade sig i ettan och gjorde många säsonger där.
-Vi gör en fantastisk höst där vi bara förlorar mot Ljungskile, Stenungssund och Norby. Vi plockade poängen vi behövde helt enkelt men man kände att luften hade gått ur många inför den här säsongen, säger Lallo.
I den sista matchen väntade Kungsbacka. Det hade regnat något kopiöst mycket och hallänningarna ville ställa in. Bjurslätt låg på nedflyttningsplats och var tvungna att vinna.
– Det var så mycket vatten på planen så att bollen verkligen inte ville rulla. Kungsbacka hade inget att spela för och det blev därför en ganska så bekväm tillställning för oss. Seger med 4-och vi klarade att hålla oss kvar, säger Lallo.
Detta blev den sista säsongen för kompisgänget och Lallo i föreningen. Efter det gick det rakt utför, bokstavligen talat.
– Jag vet faktiskt inte om ett lag ramlat igenom seriesystemen och blivit en sån slagpåse innan, säger Lallo.
Klubben ramlade igenom seriesystemen och klarade av det helt otroliga att inte vinna en match på tre år. Man släppte in 391 mål och gjorde 46 mål på 64 matcher, vilket måste vara någon form av rekord. Första segern kom 1997 då man tog en vinst i division 5, men ändå
åkte ur. Fotbollshistorikern och analytikern Clas Henning menar att Bjurslätts IF är något alldeles speciellt.
-Ja, det är något speciellt med Bjurslätts IF och deras turer i serierna under 1990-talet. Jag tror inte det finns något annat lag som gjort en sådan resa som de gjorde, åtminstone inte med sådana toppar och dalar. Vi har ju några lag som börjat längst ner och nått Allsvenskan, t ex Dalkurd, Assyriska FF och Syrianska FC. Men de lagen har ju inte direkt försvunnit därefter. Dessutom, har inte hissen nedåt i deras fall gått lika fort. Det finns lag som förlorat alla matcher i sina serier ett par säsonger i rad, men då gäller det oftast lag som spelat i den lägsta serien i distriktet, säger Clas Henning.
-Sammanfattningsvis vill jag nog påstå att Bjurslätt är unika. 1992 är man fyra poäng ifrån att få kvala till division 1 (dåvarande andradivisionen), 1995 kommer man sist i division 3 (fjärde nivån då) med 168 insläppta på 22 matcher, 1996 tar man en poäng och släpper in 154 mål på 22 matcher i division 4, säger Clas Henning.
Så, vad hände egentligen? Det sades att man hade svårt att få ihop spelare till matcherna överhuvudtaget. Många hade lämnat föreningen efter säsongen 1993 och en anledning till de stora förlustsiffrorna var helt enkelt att man inte kunde ställa upp med elva man på plan. Idag återfinns klubben i division 6 där man förra säsongen kämpade för överlevnad.
Text: Axel Fernandez