Clash of ‘92

– Det glada mästerskapets mörker

– Varsågoda att ta lite fika. Ta gärna en kaka av varje sort.

Det är Lars-Rune Bolin som på så vis inleder samtalet och sätter sig därefter till rätta i sin stol. Bakåtpass träffar honom en solig vårdag på altanen till hans villa som ligger på landet mellan Kungsbacka och Varberg. Huset ligger på en liten kulle omgärdad av stora gröna ängar som korsas av en mindre landsväg. En något mer stillsam miljö än vad Lars-Rune varit van vid under större delen av sitt liv.

Han är numera 71 år gammal och pensionerad poliskommissarie sedan 2011. Under sitt arbetsliv har han hunnit vara lastbilschaufför, truckchaufför, musiker, sjöman, fångvaktare, polis och slutligen supporterpolis. Han var vanlig polis från 1974 till och med EM 1992 vilket blev ett av hans sista stora uppdrag innan han blev supporterpolis. Ett mästerskap som han har starka minnen från. 

Men innan man blickar tillbaka på sommaren 1992 kan det vara värt att titta på var Sverige befann sig som land och fotbollsnation vid denna tidpunkt. 

Det är tidigt 90-tal i Sverige. Landet är mitt i en finanskris som en konsekvens av fri valutakurs och upptrissade priser på bostadsmarknaden, en så kallad spekulationsbubbla som till slut sprack. Sverige står nu inför landets värsta lågkonjunktur på 60 år. Hög arbetslöshet och hög inflation. Inte nog med det. Som en följd av att många invandrare kommer inresandes, mycket på grund av inbördeskriget i Jugoslavien, och att många samtidigt är arbetslösa växer rasismen snabbt i landet. Ett bevis på detta är en brottsling som går under namnet Lasermannen, som nu går lös och med lasersikte skjuter människor med mörkt hår eller mörk hudfärg.

Som fotbollsnation är Sverige inne i en negativ period i form av flera år med dåliga resultat. Innan VM 1990 hade herrlandslaget inte tagit sig till något mästerskap på tolv år och väl där kom de sist i gruppen efter tre raka 1-2-förluster. Som en möjlig följd av det är intresset för svensk fotboll väldigt lågt. Likväl för landslags- som för klubblagsfotbollen. 

Med andra ord är Sverige i behov av någonting uppmuntrande och positivt, vilket EM kan komma att bli. Däremot finns det alltid en baksida med att arrangera ett fotbollsmästerskap.

– Med tanke på vad som hade hänt i England och även i Italien under VM 1990 så förutspåddes ett eländes elände, säger Lars-Rune.

I och med bland annat Heyselkatastrofen 1985 och Hillsboroughkatastrofen 1989 som innebar att 39 respektive 96 människor miste sina liv har England redan hunnit bli bekanta med supportervåldet och huliganismen. Till skillnad från Sverige där detta är något ganska nytt.

– Vi kunde förfärligt lite om det här. Innan 90 eller 92 var det ingenting i den vägen. Det fanns vissa sporadiska företeelser. Stockholmarna var inte populära i Göteborg och göteborgarna var inte populära i Stockholm. Det kunde bli mer eller mindre spontana slagsmål, alltså fylleslag. 

Inför mästerskapet får poliserna ta del av många olika utbildningar och dessutom kommer det till Sverige polismän från hela Europa för att dela med sig av sina erfarenheter.

– Det var inga roliga visioner de målade upp, för då var ju huliganismen vilt spridd över Europa. 

Två månader innan starten av EM genomför polisen ett föreberedelsetest under en allsvensk match mellan Norrköping och AIK. Trots att 114 poliser är på plats slutar testet relativt illa. Ett flertal personer grips och ett järnstängsel som är tänkt att kunna stå pall för det mesta visar sig vara enkelt att rubba. Så vill man inte ha det om två månader. 

Nu är tiden kommen, det är dags för EM.

Onsdagen den 10 juni 1992

Det vankas europamästerskap i Sverige och matchen som ska inviga är Sverige mot Frankrike på Råsunda. Efter att operasångaren Bruno Wintzell framfört nationalsångerna och inför 30 000 åskådare tappat tonen på Marseljäsen blåser domaren i pipan. Sveriges första match någonsin i ett EM-slutspel slutar 1-1 och därmed är Sveriges första stora mästerskap sedan 1958 igång.

Lördagen den 13 juni 1992

Det är dagen innan tungviktsmötet mellan Frankrike och England på Malmö Stadion. På kvällen samlas många människor, främst engelsmän, vid ett stort öltält på Stortorget i Malmö. Två personer tar sig upp på öltältets tak och när polisen försöker få ner dem därifrån uppstår bråk vilket utmynnar i ett upplopp. Bränder, krossade rutor, ridande poliser.

I en nyhetssändning från England ses en kameraman först bli misshandlad och sedan få sin kamera förstörd av ett gäng engelsmän. I sändningen uppger man att polisen menar att upploppet har varit planerat. Polisen beslagtar bland annat en yxa och karatepinnar.

Onsdagen den 17 juni 1992

Det är nu dags att avsluta gruppspelet. Sverige mot England på Råsunda. Sverige vinner till slut med 2-1 efter ett avslutande väggspelsmål av Tomas Brolin. “Brolin-Dahlin-Brolin! That is glorious. Absolutely glorious,” som den engelske kommentatorn Martin Tyler uttrycker under matchen. Sverige till semifinal.

I nära anslutning till arenan misshandlas två personer, varav en blir medvetslös, av ett gäng engelsmän. Stöket fortsätter in på Stockholmsnatten, i form av vandalisering och bränder. Under det senaste dygnet kan det sammanlagt gripas ett hundratal personer med anknytning till fotbollsmatchen. 

– Det var generellt lite tuffare miljö runt fotbollen på den tiden. Mer fritt. Vi spelare blev ganska isolerade och man levde i en liten mästerskapsbubbla så det var svårt att ta till sig det utanför. Däremot kommer jag ihåg att det var något som hände i Göteborg, säger Kennet Andersson som var avbytare under matchen. 

– Sen hade vi i Göteborg den 18 juni, jag kan berätta om den dagen om ni vill?, säger Lars-Rune med en lätt suck som visar att den här dagen hade satt ett speciellt avtryck hos honom, men inte verkar det vara i någon positiv bemärkelse. 

Torsdagen den 18 juni 1992

20:15 ikväll ska Tyskland mäta sina krafter mot grannlandet Nederländerna på Nya Ullevi. Ett möte som på förhand kan betraktas som en riskmatch så till vida att det är två stora fotbollsnationer med stora supporterföljen. Däremot har det hittills under mästerskapet varit väldigt lugnt i Göteborg, så förväntningarna på att det ska uppstå något bråk är inte så stora. 

Jag såg det med mina egna ögon när de sprang över Heden, ungefär som i en vilda västern-film.

– Lars-Rune Bolin

Under dagen festar nederländarna vilt. Den orangeklädda styrkan dricker, sjunger, dansar och frekventerar pubarna i hela centrum.

– De visade inget som kunde tyda på huliganism från deras sida, berättar Lars-Rune.

Av tyskarna är det inte alls lika många vanliga fotbollssupportrar som kommer. Däremot är det många ungdomar, yngre män, som kommer inresandes till Göteborg den här dagen. Ungefär vid middagstid samlas en stor skara unga tyska män på Drottningtorget. De är glada, välklädda, vänliga, tillmötesgående, pratsamma.

–Vi slappnade mer eller mindre av från polisens sida. De här snälla människorna, det kunde ju aldrig bli något med det. 

Lars-Rune och styrka Bravo har precis varit i Kviberg och är nu på väg in mot stan efter att de via polisradion blivit informerade om misstänksam aktivitet på Avenyn. De åker till Heden i och med att det är deras tillfördelade arbetsområde. Väl på plats får de se att det mitt på Heden är ett enormt tält med servering. I och runt omkring tältet är det uppskattningsvis 500-600 nederländare som bara sitter och festar.

– Då förstod vi att det här är ett mål för tyskarna men det fanns inte i våra tankar att de snälla och fina människorna från Drottningtorget skulle kunna göra något sådant. Det var precis som att man vände en hand, de blev helt plötsligt våldsverkare. Jag såg det med egna ögon när de sprang över Heden, ungefär som i en vilda västern-film. Indianer som gör ett anfall med skrik och rop och som uppträdde oerhört hotfullt.

Tyskarna vandaliserar och tänder eld på några tält men de lyckas aldrig nå det stora partytältet där nederländarna befinner sig. Istället fortsätter de in mot Avenyn där de skrämmer slag på nederländarna. De tänder eld på stolar och krossar fönster. Många tvingas fly från restauranger och vissa flyr in i olika byggnader för att skydda sig. 

– Ett regelrätt upplopp helt enkelt, säger Lars-Rune om händelsen.

– Sen upplöstes allting. Klockan är 16, vi är kvar på Heden och vi förstår att de här människorna är kvar i Göteborg. Matchen ska inte gå förrän senare på kvällen, vad tusan ska hända?

Strax därefter får Lars-Rune återigen ett meddelande via polisradion. Nu får han besked om att han måste åka med sin avdelning till Kungsportsbron för det samlas massvis med tyskar på Södra Hamngatan. De åker dit direkt för man vill inte ha ännu en omgång bråk och sönderslagna rutor på Avenyn. De spärrar av Kungsportsbron med 50 man iklädda full polismundering med hjälmar och visir. Det är nog tur det, för framför dem står en grupp människor bestående av uppskattningsvis 400 tyskar.

– Det konstiga var att, som jag upplevde det var det fullständigt dödstyst. Om jag bara upplevde det så, om jag var rädd, det vet jag inte. 

När Lars-Rune beskriver situationen får man känslan av att det i luften mellan de båda grupperna på Kungsportsbron svävade runt ett fullt påtagligt obehag, vilket gör det oundvikligt att fantisera sig bort till en krigsscen som man ser på film. 

– Sen hör man helt plötsligt: “Deutschland! Deutschland! Deutschland!” och sen anfaller de och börjar skjuta med lysgranater mot oss. Som tur var hade vi visir för annars hade säkert någon kunnat bli träffad illa av det här. Det var ytterst obehagligt. 

Till slut får man stopp på det och efter det ger tyskarna mer eller mindre upp. De har nått sitt mål i och med att de lyckats med det som ingen trodde att de skulle klara av att göra, att ställa till med sådant rabalder i ett främmande land. 

– Det de inte visste var att vi hade många fotografer. Många av de här fångades på film. När de kom tillbaka en andra gång för en annan match kunde man peka och säga ”Där kommer han, där kommer han”. Många av dem dömdes, bland annat en brevbärare från München som fick fängelse. 

Söndagen den 21 juni 1992

Sverige har överraskande tagit sig vidare till semifinal som spelas på Råsunda. Där väntar nu Tyskland. I slutminuterna fastställer Kennet Andersson slutresultatet till 3-2, i tysk favör. Sveriges EM-äventyr är över. 

Efter matchen arresteras ungefär 160 svenskar efter att ha vandaliserat saker längs med Sveagatan. 

Fredagen den 26 juni 1992

I finalen som går på Nya Ullevi ställs giganterna Tyskland mot ett på förhand väldigt otippat finallag, nämligen Danmark. Landet som egentligen inte skulle vara med i turneringen men som fick chansen då Jugoslavien blev uteslutna som följd av det rådande jugoslaviska inbördeskriget. Nu står de slutligen i final. 

Och danskarnas succé tar inte slut där. I finalen besegrar de Tyskland med 2-0.

– Det var en otroligt fantastisk historia när Danmark fick wildcard. De samlade ihop spelarna som redan var på semester och så går de hela vägen och vinner mot Tyskland. Det är helt otroligt!, säger dåvarande och nuvarande SVT-reportern Jane Björck. 

I samband med matchen uppstår nästan inga bråk eller incidenter. 

EM 1992 har nu nått sitt slut.

Trots supporterincidenterna under EM anses det ha gått bättre än befarat. 

– Det var egentligen bara den 18 juni som vi hade problem i Göteborg, och då blev vi rejält tagna på sängen. Annars hade vi väl en hel del tur. Nu var det inte två sidor utan enbart tyskarna som ställde till problem, hade det istället varit Tyskland-England hade det varit en helt annan sak.

Således är det många som i efterhand kan se tillbaka på EM 1992 som ett glatt och lyckat mästerskap. 

– Den första bilden jag får upp i huvudet när jag tänker på mästerskapet är när en skotsk supporter ger en puss på kinden på en kvinnlig polis, säger Jane Björck.

Skottarna charmade alla. “Wildcardet” Danmark slingrade sig hela vägen till guld. Ett harmoniskt Sverige som förutom att emellan matcherna roa sig med att se Bruce Springsteen på Globen och Dödligt vapen 2 på bio, även fick ut sin positiva energi på planen vilket tog dem till semifinal. 

– Det var en liten känsla av revansch. Det var ju många spelare som även var med i VM 1990, säger Kennet Andersson. 

Men mästerskapet lämnar även negativa spår efter sig. Direkt eller indirekt blir det ett startskott för det organiserade supportervåldet i Sverige. Visserligen hade det bildats så kallade huliganfirmor i Stockholm under 80-talet men med hjälp av mobiltelefoner och sedermera internet börjar denna typ av grupper etablera sig på riktigt nu.

– I alla fall från Sveriges sida var EM 1992 startskottet för organisation från andra sidan om man säger så. Man gillade inte att stockholmare kom ner och lekte bus i Göteborg, och kan inte polisen ta tag i det ska fan vi göra det tänkte de, säger Lars-Rune som kort efter mästerskapet började tjänstgöra som en av Sveriges första supporterpoliser. 

Aage Radmann, universitetslektor på Malmö universitet, som har forskat inom fotbollskultur och huliganism är beredd att hålla med om huliganfirmornas framfart. 

– Firmakulturen började växa efterhand på 90-talet och framåt, och sen har det ju eskalerat, säger han. 

2002 får det svenska supportervåldet sitt första dödsoffer. Inför en match mellan AIK och IFK Göteborg dör en kille med Göteborgs-sympatier efter ett slagsmål i Högalidsparken. 

– Jag var inte med när han dog men jag var där några minuter senare och såg blodfläcken på gatan. Då är det inte så roligt, säger Lars-Rune.

Det andra och senaste dödsoffret kommer inför matchen i den allsvenska premiären 2014 mellan Helsingborg och Djurgården. En Djurgårdssupporter blir misshandlad och avlider kort därefter.

Alkoholen har idag, 2020, inte längre lika stor del i det fotbollsrelaterade våldet som tidigare, men det finns fortfarande flera andra skäl till varför en del supportrar brukar våld.

– Det handlar mycket om rivalitet, att försvara ens färger och en viss typ av maskulinitet, säger Aage Radmann.

Även media har genom åren haft en viktig roll vad gäller supportervåld.

Under en stor del av 80-talet skickade den engelska pressen två journalist-lag för att skriva om Englands matcher, ett för att skriva om fotbollen och ett för att skriva om supportrarna. Tendenserna var liknande även inför EM 1992.

Det handlar mycket om rivalitet, att försvara ens färger och en viss typ av maskulinitet.

– Aage Radmann

– Det var verkligen förväntningar på att det skulle vara något våldsamt. Det var nästan så att de engelska supportrar som kom hit hade större press på sig än de engelska fotbollsspelarna, säger Aage Radmann.

– Man blir någon, någon som tidningar skriver och som radio pratar om. Man blir förklarad som farlig som bara den fast man inte är det, men där blir man stor. Media har blivit bättre där, säger Lars-Rune.

Än idag, 28 år efter EM i Sverige, är supporterkulturen ett omdiskuterat fenomen och mycket tyder på att det även kommer förbli så. 

Hela den förra allsvenska säsongen präglades av en konflikt mellan supportrar och polis. Konflikten grundade sig i att polisen ville försöka få bort pyrotekniken från svenska fotbollsläktare genom att använda en omdebatterad villkorstrappa. En konflikt som ännu inte är löst och som för det mesta har hanterats genom en sorts hårt-mot-hårt-anda, från båda parter. 

– Jag är tvådelad till det men jag förstår att det här är inget man bekämpar genom att säga “Nä, det här får ni inte göra, punkt slut”, anser Lars-Rune.

Att polisen har ett ansvar gentemot lagen och att supportrarna vill leva ut sitt supporterskap är något som Lars-Rune tycker att man ska bejaka och försöka hitta en kompromiss kring. Att ta fram flera olika förbud tror han är fel väg att gå.

– Ingen bra grej, absolut inte. Det skapar bara konfrontation och det är inte bra, men hur man ska göra istället vet jag inte. Konfrontation är i alla fall inte bra.

Text, foto och redigering: Magnus Johansson och Jesper Bernspång