Göteborg är en fascinerande fotbollsstad på många sätt. Inte minst på grund av att rivaliteten mellan klubbarna historiskt sett mer definierats av klass och politisk åskådning än av geografi. Frågan är hur det blev så och varför klassperspektivet än idag lever kvar i Göteborgsfotbollen.
Göteborgsklubbarnas identiteter – nu och då
19:00, 16 augusti 2016 – Gamla Ullevi
Öisklackens rödklädda supportrar har försvunnit in under ett tifo som täcker stora delar av den södra kortsidan på arenan. Man kan skymta ett fåtal personer på övre etaget som vecklar ut banderollen medan personerna på lägre etaget för det mesta är dolda bakom den.
Det är vårderby, det som kallas för Originalderbyt, mellan de äldsta Göteborgsklubbarna, Öis och Gais. Skådeplatsen är Gamla Ullevi och båda lagen slåss i mitten av tabellen i Sveriges näst högsta serie.
Tanken är att banderollen ska föreställa den typiske Gais-supportern. Det är en alkad äldre man på en parkbänk med slitna kläder och en blick som inte direkt vittnar om livsglädje. Ovanför honom syns flera pratbubblor, bland annat “Mer mål, billigare öl”, “Kim Jong IL” och “Ränderna går aldrig ur”.
Nästan exakt ett år senare utspelar sig 2017-års andra originalderby mellan de två sovande jättarna. Nu är det Gaisklackens tur att ge svar på tal och håna öisarna. Gais tifo föreställer en gaisare som ger en öisare på nöten. Öisaren ser ut som en banktjänsteman och är iförd en blå kostym med rödblå slips och pengarna flyger ur hans fickor.
Detta är bara ett av exemplen som skvallrar om att de tre stora lagen i Göteborg har olika typer av supportrar. Frågan är, hur blev det så från början?
Klasstillhörighet präglar lagen i Göteborg
Fotbollshistorikern Torbjörn Andersson har skrivit flera böcker om den svenska fotbollens framfart från tidigt 1900-tal till idag. Han fascineras av Göteborg som fotbollsstad, då lagens identiteter inte i första hand är skapad genom en lokal förankring, utan snarare av ett klassperspektiv. Mycket på grund av att de tre klubbarna varit centralt belägna och att man då fått hitta andra konflikter än det geografiska att bilda rivaliteten i.
– Det speciella med Göteborg är att det inte är några geografiska skillnader mellan klubbarna om man jämför med Stockholm som är helt besatta av den geografiska diskussionen, säger han och fortsätter:
– I Göteborg är de tre stora lagen centrumklubbar egentligen och det är väldigt märkligt och nästan unikt i Europa. I Göteborg finns den här klasstonen kvar, mer än geografi.
16:30, 8 maj 2020 – Utanför Pub Aberdeen på Sveaplan
– Ursprunget till Blåvitt hittar vi här!
Mannen som talar heter John Pettersson och är ordförande i IFK Göteborgs supporterförening “Änglarna”. För dagen uppklädd i en blåvit halsduk kisar han igenom majsolen mot fasaden där föreningen en gång bildades.
Han berättar att Blåvitts supportrar varje år den 4:e oktober samlas vid en minnessten på Karlsrofältet som var den första hemmaplanen för laget, och sedan tar en öl på Pub Aberdeen. Det är vägen mellan Pub Aberdeen och minnesstenen vi nu promenerar.
– För mig var det viktigt att träffas här eftersom vi ska prata om kultur och vad som gör ett lag, säger John Pettersson.
Den ursprungliga blåvita identiteten måste man säga till stor del är “Vi är inte Öis”
IFK:s klubbidentitet brukar ofta kopplas ihop med folklighet och arbetarklass. Klubben bildades 1904 av några arbetarklassgrabbar från Annedal. Arbetarklasskänslan accentuerades under 1910-talet då lokalpressen piskade upp stämningen mellan IFK och medelklasslaget Örgryte. Under 1900-talets första hälft utspelade sig bland annat en del publikproblem lagen emellan och IFK:s identitet i förhållande till Öis blev allt viktigare.
– Den ursprungliga blåvita identiteten måste man säga till stor del är “Vi är inte Öis”, säger John Pettersson.
Han utvecklar vidare att den identiteten består än idag. Framförallt tycker han det är viktigt att IFK är “kamrater” och inte ett “sällskap” som Öis och Gais.
– En kamrat är någon som ställer upp och är lojal och kamrater är på samma nivå. Han är inte en ordensbroder eller en sällskapsbroder där man måste kvala in, säger John Pettersson.
Det märks att John har lagt mycket tid på att tänka på identitet och forska i historien. Under promenaden broderar han ut i långa historiska sidospår och utläggningar om hur man ska locka fler supportrar till matcherna. Han går mest med händerna i fickorna och möter sällan blicken men det går ändå inte att ta miste på engagemanget och känslan av att varje ord om IFK Göteborg ska vägas på våg. Mitt i en mening får han syn på en dekal som är fastklistrad på en lyktstolpe.
– Där har våra ultras klibbat, utbrister han med nästan barnslig entusiasm innan han återgår till samtalet.
Foto: Andres Kriisa
Under 1900-talets andra hälft kunde IFK stärka sin position som folkets lag. I synnerhet genom framgångarna på 80-talet med två Eurpoacupsegrar som absolut främsta merit. I takt med att laget fått allt fler supportrar, har den den socialdemokratiska prägeln och arbetarklassvibben kring klubben blivit mindre påtaglig.
John Pettersson är kluven inför hur man ska ställa sig till den utvecklingen. Han pausar en stund och ser ut över Karlsrofältet, där Blåvitt spelade sin första match, innan han svarar.
– Vi har alltid haft en väldigt blandad fördelning, vilket har varit bra för det har inneburit att vi ganska konsekvent har lockat mycket folk. Men det har också gjort det svårare att bygga en tydlighet i varumärket som inte bara bygger på att att vi vunnit massa fotbollsmatcher.
15:15, 11 maj 2020 – Valhalla IP
Emanuel Bergsand kliver ur bilen på Valhallas parkering och sträcker fram armbågen i en “coronahälsning”.
– Jag är lite kinkig, säger han och skrattar.
Hans morfar beskriver han som “gammal ur-öisare”, en herre som är vän med den gamle Örgryte-legendaren Agne Simonsson. Emanuel har följt morfars fotspår.
– Den första matchen jag gick på var ett derby mot Blåvitt och vi förlorade med 5-2, jag tror jag aldrig har gråtit så mycket som då, säger han.
Foto: Andres Kriisa
Örgrytes idrottssällskap bildades 1887 och är landets äldsta fotbollsförening. Det var även de som upprättade Sveriges första fotbollsanläggning, nämligen platsen Emanuel nu står på, Walhalla, som idag är känt som Valhalla IP. Det som sticker ut med klubben är att den har en tydlig medelklassprägel. Det är inte en slump att Öis grundare, Wilhelm Friberg gick på Majornas Elementarläroverk och sedan jobbade som kontorist och bokhållare.
Örgryte var redan då ett av Göteborg mest exklusiva områden och är det än idag. Emanuel Bergsand vittnar om att klubbens arv ännu finns kvar och att öisarna klär sig på ett annat sätt än en vanlig Svensson.
– Det är ju lite det här att det är lite finare att vara öisare. Det är väl inte så ofta man ser folk på matcherna som är från ett socioekonomiskt sämre område, säger han.
För folk som ser sig som öisare skapar det en gemenskap och man känner samhörighet. Samtidigt har kanske folk svårare att identifiera sig som öisare.
Under årens lopp har klubben i olika omgångar försökt tvätta bort stämpeln som ett medelklasslag och velat bli mer folkliga. Under efterkrigstiden lyckades “sällskapet” med det men under 80-talet kom den anrika identiteten tillbaka. Detta i samband med stora sponsorintäkter, i synnerhet Stena Line som prydde matchtröjorna i flera år.
Ungefär runt den tiden kom epitet “lirarnas lag” och ramsan “Öis har klass, Öis har stil, Öis har alltid haft profil.” Det väcks något i Emanuels ögon när han beskriver den ständiga kampen mellan att ha en tydlig identitet men att samtidigt inte vilja exkludera folk.
– För folk som ser sig som öisare skapar det en gemenskap och man känner samhörighet. Samtidigt har kanske folk svårare att identifiera sig som öisare, och det kanske är det som märks av nu när vi är 2 000 på matcherna, säger han.
17:00, 11 maj 2020 – John Scotts Stables
– På ett sätt är det här en pub som vilken som helst, det är en kedja, själlöst, tråkigt och en ganska äcklig hamburgare, säger Joel Otterloo Kuronen.
Hur som helst är detta puben där Gais största supporterklubb Gårdakvarnen, som Joel är en del av, huserar innan och efter match. Belysningen är dimmad men lokalen är överlag lite mer vårdad än nidbilden av var en gaisare dricker öl någonstans är.
Det som är grejen med klubben, det man inom företagsvärlden skulle benämna som “the unique selling point” är att Gais på alla sätt och vis vill framhäva att de är alternativa. Det har historiskt demonstrerats av den gamla ramsan “Blåvitt är disco, Gais är rock n roll”
– Den är inaktuell idag men den skulle kunna översättas till att Blåvitt är Rix Fm och vi är någon skum liten webbradiokanal som spelar grime från 2004 i någon lägenhet i Kortedala, säger Joel Otterloo Kuronen.
1894 bildades klubben och var då belägen i det borgerliga Vasastan. Bara några år senare tynade verksamheten bort och man gjorde runt sekelskiftet en nystart i stadsdelen Gårda, som på den tiden var ett arbetarområde. Detta gjorde att klubben fick en arbetarklassprägel. Till skillnad från det andra arbetarlaget, IFK Göteborg, var gaisarna på den tiden lite mindre städade i sin personlighet och kom från något ruffare miljöer än den vanliga svenska arbetarklassen.
De politiska sympatierna bland supportrarna har således varit något längre ut till vänster om socialdemokratin. Den tydliga vänsterprägeln är inte det som idag i sig definierar klubben enligt Joel Otterloo Kuronen. Däremot är det tydligt att den politiska färgen till mångt och mycket finns kvar på läktaren.
– De som är vänster inom Gais är sällan sossar utan det är folk som ofta är mer vänster än Vänsterpartiet, alltså kommunister och anarkister av diverse slag, säger han.
Man kan vara alternativ på olika sätt, man kan vara helt opolitiskt alternativ. Samtidigt överlappar det varandra, man ser inte så många överklasspunkare
Medan Joel tar en tugga av den tallrik med Fish and Chips som han just fått in reflekterar han vidare över att det är mer det kulturellt alternativa som är klubbens prägel idag snarare än arbetarklassen och det politiskt vänsterorienterade.
– Man kan vara alternativ på olika sätt, man kan vara helt opolitiskt alternativ. Samtidigt överlappar det varandra, man ser inte så många överklasspunkare, säger han.
Även om de tre lagen historiskt sett har varit väldigt olika rör de sig närmare varandra. Joel Otterloo Kuronen ser utvecklingen som negativ men kanske är den ändå oundviklig på sikt.
– Det som identifierar både en gaisare, öisare och IFK:are idag är att de är sportmänniskor, där är vi lika, säger han.
Andres Kriisa